Alla vill ha mer

Idag har jag haft en sådan där dag som man känner att man knappt hunnit andas. Alla vill ha en bit av en, krav från alla håll samtidigt, ända in på småtimmarna. Då undrar jag, när blev jag alla andras egendom? Som man får dra, klaga, begära, vara respektlös och krävande. Måste jag bli en surkärring då som bara klagar om jag nu råkar fräsa till när man konstant upplever att man lever för alla andra men inte för sig själv. Att man då inte ens får klaga?

När blev det OK? När man så sent som kl 23 inser att någon egentid idag är att glömma. Egentiden blir istället den sömn som man naggat på allt mer för att få uppleva lite annat i livet än alla andras krav.

Och ja, jag är sååå tacksam över allt jag har i livet och jag älskar mitt liv precis som det är just nu. Men det måste få vara på sin plats ibland att bara få just klaga.

Så nu känns det redan bättre. Ja jag får väl och lägger mig, så hoppas jag åtminstone få sova själv en stund innan sängen fylls av barn eller annat!

God natt!

Advertisements

Kvinnornas fel? att männen tar för sig?

Jag kanske låter bitter men jag tycker det är upp till mig att stödja mina medsystrar och framförallt göra världen något bättre för mina döttrar. Under flera generationer har det pågått en kamp om jämlikhet mellan kvinnor och män. Våra mammor började kampen genom att gå ut i arbetslivet och i vår generation faller resterande bitar på plats som föräldrarledighet bla. Vi har kommit lång, när jag separerade i mitten av 90-talet var det inte tal om att dela lika på vårdnaden utan barnen bodde hos mig och var hos sin pappa varannan till var tredje helg. Idag känns det väldigt avlägset vilket är skönt, den utvecklingen har gått snabbt. Dagens pappor är mycket mer involverade i barnens liv.

Har följt dialogen kring Hollywood-mogulen Harvey Weinstein och är så glad för alla modiga kvinnor som vågat ställa sig upp och erkänna vad de varit med om, för det är modigt av dem och inte en självklarhet. Det många män inte fattar i sammanhang som det här är att tjejer/kvinnor oftast känner skam när något sådant här händer.

Per automatik tar de själva på sig skulden för något de absolut inte ska göra. Vad det egentligen beror på kan vi ifrågasätta men en tes är ju att vi fortfarande skuldbeläggs av samhället. Att det vid våldtäktsförhör ifrågasätts tjejens klädval eller tvist om dialogen mellan partnerna fram och tillbaka. När det också kommer fram att det finns ett gäng domare som sitter i dömmer dessa fall som själva har ett förflutet som sexköpare??? What?  Berätta då för mig hur vi tjejer ska stå rakryggade och strida genom detta? det är inte direkt så att samhället hjälper till? Nej det är inte alls lätt för oss tjejer.

Tysta ner genom betalning och gå vidare, man kan ju då tycka att det är fegt av tjejerna att tacka ja till ersättning och inte strida för sin sak men hey! jobbigt nog ändå att stå och bli ifrågasatt om en så personlig och känslig sak.

Jag har sagt det förut och jag säger det igen. Pengar ger makt på massa sätt, bra och dåliga. Det ger dig frihet men kan också köpa andras frihet. Så fort det rör sig om en ekonomisk ojämställdhet så medför den en maktposition för den som har pengarna, så är det bara.

Vi går åt rätt håll och det känns så skönt och göra mig överlycklig som mamma. Och ja ni män där ute de flesta av er som faktiskt är bra och vettiga ni kan ställa upp och göra massor, framförallt lär era medmän vad respekt innebär, tillåt inte stereotypa kommentarer. Tillåt inte att festivaler måste läggas ner pga att vissa killar/män inte kan uppföra sig.

Men nu känns det som vi är påväg åt rätt håll och det känns befriande, jag kommer fortsätta att strida om detta ämne som är så otroligt viktigt. Hoppas ni strider tillsammans med mig. Vi behöver hjälpa varandra i det här, alla vi och framförallt vi tjejer/kvinnor, slut med alla baktankar.

 

 

 

Har man tid för medelålderskris?

Idag har man verkligen tid för det? För tillfället så känns det som måndags följs av söndag och så börjar vi om igen. Ska verkligen inte klaga, jag har så roligt på mitt jobb och lär mig massor av saker hela tiden. Det fina med att jobba på ett mindre företag är att gränserna suddas mellan chefer och anställda och likväl som jag går på möte tillsammans med Vd:n kan jag ta med en kollega. Därför undrar jag hur man hinner med att känna av medelålderskrisen.

Eller är det kanske nu man ska reflektera över saker som ska komma, saker som man inte hann med. Eller så funderar man över andra val i livet, hur gammal man börjar bli eller? Vad det än är så hoppas jag att de som drabbas och hinner med går igenom det hela lätt. Visst det är inte roligt att inse att man inte längre är ung i varken kropp eller huvud men se det istället för av det är. Nu har man massor av erfarenhet visst rent utseendemässigt är man inte 20 år längre och det är en sorg i sig och kroppen är inte som den var men hjärnan, och själen mår sååå mycket bättre än den gjorde i 20 års ålder man har pondus och ett lugn som jag verkligen är glad över.

 

 

Ilska leder ingenstans

Inser att livet absolut inte blir som man tänkt sig alla gånger och när man simmar i de mörkaste vatten, fina det ändå ljus om man bara låter det ske. Jag har varit nere i de mörkaste vatten och vänt.

Känt hopplöshet, ensamhet och total frustration och ilska. Inser någonstans att det hjälper mig ingenting. Jag tror på att skrika  till och verkligen veta vad det är man inte vill. Jag tror på att leva ut sina känslor att hålla dem inne kommer tillslut göra en sjuk. Nu är jag verkligen inte den bästa på att skrika rätt ut ändå, torts att jag tror på det själv, men jag har fått ut frustration i  löpspåret.

Sedan har mitt “skit” satt sig på huden i forma av stress utslag. Jag har inget för att jag går och är förbannad, ingen kommer lida mer än mig. Det kommer göra mig ännu mer frustrerad. Så jag har bestämt mig för att tillåta mig vara arg om jag måste. Det finns en tid för allt tror jag, en tid då man ska vara arg, glad , ledsen en tid man ska möta motgångar och en tid för framgångar. Jag har ett drygt år med motgångar som sedan vände och blev till något bra.

 

 

 

 

 

Jag är #in the flow#

JFörst nu har jag hittat rätt efter 2 år av frustration och panik över att inte ha ett jobb. Jag blir arg när folk säger att det är lätt att få nytt jobb.. Nej det är det inte, om man vill klättra lite i karriären, vet man vad man vill så är det inte så lätt, åtminstone inte för mig, jag var för gammal, för nischad ???? jag höll på att knäckas totalt, sökte sååå många jobb. Enligt Trygghetsrådet som granskat mitt CV fanns det inget negativt och säga om det heller, jag nätverkande som en

Vissa dagar grät jag för att i nästa stund bli arg för att dag nr 2 vakna upp och starta på nytt igen.

Inte bra för själen eller självförtroende eller för den delen ekonomin. Jag blev ju mot min vilja beroende av någon annan rent ekonomiskt, inget jag vill uppleva igen. Ja så är det, jag har inte varit smart nog att spara massa pengar genom åren har ingen fet pension. Men jag är frisk, har friska barn, bor i ett bra område i Stockholm där lägenhetens värde ökar för var år, Så jag tror jag kommer klara mig utan allt det där.

Och nu är jag här på ett roligt, stimulerande jobb, jobbet fick jag via mitt vikariat, så det var ändå meningen att jag skulle ta det sär vikariatet. Det ena leder till det andra, det är som de säger, slappna av och tänk inte aå mycket på hur det sker (drömmen) se bara till att öppna upp dör möjligheten när den kommer. Och nu är jag där och saker rullar helt i min riktning på alla plan, socialt, själsligt, ekonomiskt. Det gäller att fortsätta även i motgångar för det måste komma ljus någon gång.

Det är nu livet vänder, en ny början, nya möjligheter till ett underbart liv.

Testar jeans för första gången på 15 år

Ta för dig det är din tid nu..

Nu har jag jobbat i ca 1 månad på mitt nya jobb och ännu har jag inte känt att jag inte vill gå har ännu inte hitta något som jag retar mig på utan är egentligen oerhört förvånad över hu bra jag trivs. Tänk att jag gått och oroat mig över det ena och det andra innan jag började bara för att inse att jag verkligen har hittat hem på alla plan.

Här har jag tid att utvecklas, får fria händer att göra så, högt till tak och en chef som är helt fantastisk när det kommer till att se till att man mår bra. Dessutom har jag tillräckligt med år på benen för att veta att jag gör rätt bra saker och är trygg i mig själv. Jag vet vart jag vill och vad jag har att erbjuda och det är första gången på ett tag som jag känner att jag faktiskt har mycket att erbjuda.

Självklart finns där utmaningar, i form av en osäker tjej som totalt saknar empati och försöker göra sig hörd på ett rätt otrevligt sätt. Men jag förstår att det har med dåligt självförtroende att göra, så jag låter det vara.

För första gången på länge så känns livet underbart på många sätt. Dessutom är det fantastiskt att få vara med ett gäng tjejer. Prata skönhet, hälsa, botox,filler, gravidmagar,barn och så mkt mer💋

Åhh så brister hjärtat

Mitt liv har äntligen börjat rulla på i rätt riktning, när plötsligt mellansonen 11 år kommer hem och är otröstlig.

Under 2 timmars tid ligger han och gråter och är otröstlig. Åhh vad det känns i kropp och själ. Hjärtat brister, Jag tror det är en blandning av massor av saker. Ny klass ( fast samma skola) de har valt att bryta upp 3 tidigare klasser och gjort det till 2. Svårt och ansträngande att hitta sina nya roller när man under 5 år varit i en trygg och välkänd grupp. Addera några spökande tonårshormoner. Att dessutom står med ett ben i barnvärlden och det andra i tonåringens värld. Ibland är man liten för att i nästa sekund vara stor och kaxig.

Oavsett så gör det ont i mamma hjärtat riktigt mycket, jag tror på att vi är här för att guida våra barn inte leda dem utan guida dem till den riktning de lutar åt. Jag tror även att de är lika mycket våra lärare.

Jag lär mig så mycket av mina barn varje dag, både om mig själv och om dem. Att få barn är den största gåvan på jorden den är också den svåraste och mest underbara utmaningen man kan få.

Älska livet och njut av de som kommer i er väg, ta vara på alla möten och var en bra lyssnare – då utvecklas du mest.

Sonen då? jo han mår bra nu tack och lov, men jag gissar att det inte kommer vara den sista gången han är ledsen och förvirrad, jag är glad att han känner sådant förtroende för mig att öppna upp sig totalt och tillåta sig vara ledsen- ovillkorlig kärlek.

Må så gott