Ekonomisk oberoende

Vi lever i en tid där vi alla måste bli medvetna om vår ekonomi framförallt vår framtida ekonomi. Jag är den första att erkänna att det har verkligen inte legat högs på min priolista.. Men nu måste det tas hand om, ett sparande i olika former behövs. Även om du idag lever i ett förhållande så garanterar det verkligen inte för en stabil framtid. Allt kan hända i form av dödsfall, skilsmässa och olyckor.

Dessutom tycker jag att dagens moderna kvinnor/tjejer ska rå om sin egen finans, från dag 1. Jag har alltid haft ett behov av att känna mig oberoende, kanske är unik för mig. en ren överlevnadsinstinkt, jag hade t.om svårt att under det året jag var arbetslös be min man om pengar, det tog verkligen emot. Tror det har att göra med att jag en gång var ensam med mina äldsta barn,  och där och då bestämde mig för att alltid kunna vara stark nog att klara mig själv. Tycker att det är en stark egenskap som alla borde ha. Att vara beroende av någon annan ekonomiskt är att sätta sig i handen hos en annans människa, dvs lämna över en del av makten till någon annan.

Som par kan man dela gemensamma konton i form av hushållsutgifter, räkningar mm, samt gemensamma sparande i till resor, hus och hem, samt ett konto för barnen. För vissa fungerar det kanske att även ha ett gemensamt lönekonto, men inte för mig.

Vi kan inte förlita oss på att våra tjänstepensioner ska få oss att leva ett härligt pensionärsliv. Det behöver vi själva ta ansvar för, är du som mig inte purung, så behöver du spara en högre summa varje månad. förvalta dem väl. Det är din framtid. Du kommer tacka dig själv och självklart kan det under vissa perioder av livet inte vara fullt möjligt att spara lika mycket men gör det till en vana och anpassa dig till minder om möjligt.

 

 

Sorgligt, med kvinnoideal 

Ja, jag är själv hycklare som aldrig är riktigt nöjd med mitt yttre. Varför är det så egentligen? Räcker det inte att bara var nöjd med hur vi är skapata? Bara acceptera hur vi ser ut och hur vi har det? Men jag kan ärligt säga att jag tyvärr inte bara kan strunta i det och inte bry mig.  

 Jag tränar regebundet och äter för det mesta bra, mestadels vegetariskt. Jag har fött 4 barn och har endast 1 bristning på ena tutten så jag ska vara jätteglad. Men det är jag inte. Varför denna fåfänga? Eller är det fåfänga om man bryr sig om hur man ser ut? För jag vill se bra ut och må bra och hålla mig fräsch men har det bara att göra med att man hela jämför sig med idealen där ute eller vad handlar det om? 

Jag har ännu inte haft en åldersnoja, eller är det det jag har hela tiden? Pga att jag aldrig är riktigt nöjd? Eller är det alla konstiga ideal som hela tiden cirkulera runt ? Stackars oss kvinnor som aldrig får en pause att bara få vara. Så tråkigt att jag ännu inte bara kan vara nöjd! Skäms känner så. Jag har 4 fantastiska barn som alla är friska och krya, varför ska jag ens bry mig om det yttre i den utrsäckning jag gör? Bryr mig om fel saker helt enkelt!

Eller finns det något rätt i den här frågan? Antar än att ännu en gång får vi kvinnor kämpa! Inte för gammal inte för ful, snygg, bred,smal,kort, lång eller smart. Phewww tufft att vara tjej

Äntligen- jobb

För mer än 1 år sedan blev jag av med jobbet via en omorganisation. En tid som jag idag kan se som mitt värsta året i mitt liv. Jag fick ett avgångsvederlag som jag vara nöjd med men jag tyckte ändå att det var hemskt. Jag tappade en del av min identitet, min självkänsla sjönk för varje tack för din ansökan men vi har valt att gå vidare med en annan kandidat.. Under nästan ett helt år gjorde jag alla rätt enligt boken. Jag nätverka, gick på möten, utbildningar, övade på att skriva CV, personliga brev, elevator pitch ( ifall jag skulle stöta på en chef som var i rekryteringstagen) så skulle jag på 3 minuter kunna sälja in mig själv som en pontential ny medarbetare.. Visst jag blev kallad på några intervjuer men kom aldrig längre än så.

Jag är super duktig på CV, personliga brev och att dra elevator pitches!

Nu har jag blivit kallad på 5 intervjuer på mindre än 2 veckor, varav en av dem kom tillbaka med ett jobberbjudande :).. nu gäller det att ta sig en riktigt funderare och ta ett beslut! en rätt angenämt problem…

Härligt! tack för detta

Självgodamäns sexlust

Kvinnors sexlust avtar i samband med småbarnsåren, det handlar snarare om totalbrist av egentid, sömn och allt vad det innebär att låna ut sin kropp, själ och hjärna till en miniperson. Jag tror att det rent av kan vara en biologisk överlevnadsmekanism, naturen säkerställer att det inte föds fler barn på ett tag så att kvinnan orkar ta hand om sina barn. För det är krävande hur mycket vi än försöker att göra det så naturligt som möjligt, så blir man trött i både själ och kropp. Jag har efter 4 barn trots allt en viss vetskap om hur det känns.   

Tillfråga på allt detta så klagar männen på att de känner sig bortvalda. Hur de alltid kommer på sista plats. Hur sexlivet knappt existerar. 

Jag tror många gånger att småbarnsåren stress och sömnlöshet och insikten om att mannen har levererat sitt bidrag till att föra sitt DNA vidare räcker för att få kvinnor att ifrågasätta vad de ska ha mannen till. 

Speciellt nu när man blir mer och mer jämlika. Vi arbetar lika mkt på våra jobb som våra män+  att vi arbetar mer än männen i hemmet, fast vi fortfarande får lägre lön😩 ekvationen går inte ihop. 

Så ni män som klagar över att era fruar har tappat sexlusten, ta en god titt på er själva och fundera en extra gång varför sexlusten är borta. Det kan ju hända att era kvinnor har enorm sexlust men de kanske inte tänder just på dig? Eller? 

Ta hand om dig själv! 

Vi kvinnor är verkligen supehjältar i många  avseenden men vi har en tendens att släppa allt när vi gifter oss. Jag säger verkligen inte att det gäller alla men det gäller många. Den yngre generationen verkar få ihop det. 
Vi måste ta hand om oss själva, vi kvinnor vi kan inte förlita oss på att någon annan ska göra det. Vi är redan i underläge från början, vi ska inte sätta oss i en positioner där vi hamnar i en beroendeställning. 

Det gynnar inte oss själva, det gynnar absolut mannen och barnen, men inte oss. Vi behöver ta hand om oss själva, ta ansvar för våra egna liv. För att du ska ska känna samma sak den dagen du gifter dig jämfört med 10 år senare, är minimal. 
Så tjejer/kvinnor tänk på er själva under alla barnaår, det är otroligt viktigt. Du vill ha ett bra liv även fast äktenskapet tar slut! 

Glada skratt, ett måste..

Jösses, ibland slår det mig hur olika människor är, hur vissa bara har bestämt sig för att inta en extremt sur sida. Förstår inte varför? det är så dränerande. Jag har en granne- surtanten kallar vi henne- hon är sur jämt, på alla BRF möten klagar hon alltid, hon säger aldrig hej till mig torts att jag säger det varje gång, min man däremot säger hon alltid hej till.

Samma sak hände idag fast denna gång satt vi ett gäng tjejer alla i 40 års åldern. Förvisso kände de flesta varandra sedan tidigare, men i vårt gäng- (planering av en möhippa), sitter det med en tjej som är så stel och tråkig att världen liksom stannade upp varje gång hon sa något. Det började med att hon skulle beställa något på Starbucks, väl där pratar killen i kassan enbart engelska, något hon vägra att bemöta, hon väljer då att endast prata svenska, torts att han inte förstår. Visst av princip ska han väl kunna svenska om han serverar på ett svenskt kaffe, men ändå…Det slutar med att jag agerar översättare vilket givetvis inte gjorde henne direkt gladare.

Hela hon lyser sur, och jag funderar ändå lite nyfiket på hur hennes liv ser ut om dagarna. Hon är säkert lyckligare i sitt liv än vad jag är just nu men jag tycker ändå det är så otroligt intressant.

Surtanter trodde jag tillhörde generation äldre men nu verkar det krypa längre ner i åldrarna, eller så är det jag som håller på att bli äldre, vet inte riktigt svårt att veta..

Ska aldrig bli en surtant- jag lovar det – aldrig..

Mjuka kvinnliga värden i ett hårt klimat

Att slå sig fram som kvinna är inte lätt, att slå sig bra som invandrade kvinna är ännu svårare. Jag har ingen erfarenhet av det sista så jag kan bara prata för mig själv. Generation yngre dvs Milleniums växer upp i ett tufft men ändå öppet samhälle. Öppet på så vis att de börjar välkomnas in i ledningsgrupper. De växer upp i ett samhälle där jämnlikhet är en en självklarhet. Ändå är vi inte där riktigt ännu, det återstår mycket.

Det vi ändå måste komma ihåg är att det är en biologisk skillnad på män och kvinnor. Jättestor och den kommer vi aldrig komma ifrån. Vi bär dessutom med oss gener som i sin tur bär med sig minnen från århundrade tillbaks som gör att vi är som vi är. Vi är mycket mjukare av naturen, för att vi är skapat för att bära ett annat liv inom oss.

Det jag hoppas Milleniums och kommande generationer bär med sig in i framtiden är att ta vara på våra kvinnliga mjuka värden och se det som en styrka snarare än en svaghet. Det finns inget så starkt som en urmoder, ännu härligare är det att se samma kvinna bejaka sin kvinnlighet och stå för den hon är i alla lägen.

Kvinnor måste idag mer än någonsin hjälpa och stötta varandra i alla lägen. Fungera som varandras mentorer, vi som är äldre behöver finnas som stöd för de yngre och de yngre har massor som vi kan lära oss av. Jag är oerhört tacksam för vad mina döttrar lär mig varje dag. Att höra min yngsta säga att hon ska gifta sig med en man som lagar all mat, handlar och städar tycker jag låter underbart!

Generalising-Generation-Y.jpg