Psykologi på hög nivå, eller tjuvlyssning?

Jag är genuint intresserad av människor. Vad olika personligheter kan tillföra eller förgöra. Som person är jag rätt öppen av mig, jag delar med mig av mig själv utan att för den skull avslöja alla mina inre demoner. Långt ifrån alla gör det, vilket är bra. Det är bra med dynamiken av olika karaktärer i en grupp, fast jag föredrar att umgås mer med vissa. Jag har en stor social förmåga, jag kan umgås med i stort sett alla utan problem. Jag får energi av andra. 

Det finns ett fåtal huvudkaraktärer där ute, lär man sig dom så har man nytta av dem i många olika sammanhang. För mig personligen gillar jag människor som delar med sig lite av sig själva. Det gör relationerna så mycket mer intressanta. 

För en bra diskussion eller samtal är att ge och ta, att dela med sig lite av sitt bagage och tankar. Sedan har vi de där personerna som alltid finns med på alla sociala sammanhang men som inte säger speciellt mycket. De sitter mest och nickar, lyssnar och kan i bästa fall kommentera något men avslöjar yttersts sällan något personligt om sig själva. De åker snålskjuts på andras berättelser för att sedan vara knäpptysta. Vad får dom ut av det? Är det dom som är supersmarta? Tillräkligt sociala för att bli inbjudna men håller sedan tyst för att inte avslöja något. De riskerar ju aldrig att hamna på någons skitsnackslista. Det kanske är strategisk Psykologi på högsta nivå. 

 Sedan finns det dom som  oavbrutet pratar om sig själva och inte väljer att lyssna på andra. 

Vet du hur du är? Det kan vara bra att ta reda på det. En karaktär någonstans på mittskalan är nog bra. 

Advertisements

Jobbsökande söker match

Ok, nu kommer super bittra Fia. Behöver verkligen skriva av mig. Jag vet jag är oerhört tacksam och glad över massor av saker men även min positivitet har sina gränser. Oerhört less på jobbsökandet, kan verkligen inte säga det tillräckligt många gånger. Ska man behöva börja om på noll, från scratch? börja som junior i någon galen branch? är det verkligen så långt ner man behöver sträcka sig? Har man halverats i värde i samma takt som man åldras eller vad är  problemet? hur många nej orkar man få? Jag brukar vara duktigt på att ladda om och starta upp på nytt, men nu är även min botten nådd. Min motivation är nere på noll. Jag har följt alla råd jag har fått, varit aktiv på olika sociala forum, givet det där lilla extra HELA TIDEN i alla lägen.

Är mer förbannad än ledsen, mer frustrerad än arg om det nu är någon skillnad på det. Högskoleutbildning men framförallt över 15 års arbetserfarenhet verkar spela någon större roll. Jag får helt enkelt börja om från början! Fullständigt bortkastad tid.

Jag kanske hade en överoptimistisk tro på att det skulle vara lättare att hitta nytt jobb. Trodde någonstans att jag skulle vara högaktuell, men ställer mig ödmjuk till det hela och inser att jag verkligen har precis lika liten chans som alla andra som ligger i den där ansökningshögen.

Ladda om och tänka nytt, nya strategier behövs.

 

 

 

 

Makt över livet, eller ren slump?

Lyssnade på en Pod häromdagen som verkligen var sorglig. Ett par philosopher satt och diskuterade om livet i stort. Om hur vi det stora hela inte har någon möjlighet att styra våra liv ? utan det styrs av ödet. De menade att allt redan är förbestämt innan vi ens föds med hjälp av gener och miljö. Att vi egentligen inte har några val eller för den delen har möjlighet att styra våra liv. Att vi egentligen inte ens väljer om vi vill ha Kaffe eller Te  utan det styrs av en inre preferensen?? Vad sorgligt, att ha sådana tankarna, vad är då meningen med vår existens?

Nej, jag väljer inte att tro på det, utan att vi alla har ett val, sedan handlar det i största mån om inställning, vilja och driv. Jag tror verkligen att man kan få det man önskar om man verkligen kämpar. OK, visst finns det begränsningar du kanske inte kan bli fotomodell om du är 150, men det mesta går. Varför ska man tro något annat?

Med mycket passion och vilja hittar man den rätta vägen och har möjlighet att styra den. Vi har alla ett syfte, det gäller bara att hitta det, bland alla måsten, krav och annat. Flummigt kanske men jag tror på det. Jag tror man kan styra allt, från att bygga fantastiska relationer till att skaffa drömjobbet, drömpartner eller vad det nu är man drömmer om.

Kärlek till livet och alla de möjligheter som det ger.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Kvinnor, starka härliga!

Var på yngsta dotters utvecklingssamtal i veckan, hon är 7 år. Inför samtalet fick hon fylla i en utvärderingslapp, hur hon tyckte det fungerade på skolan och fritids. På de flesta frågorna återfanns en  glad liten smileys. Det fanns egentligen bara en fråga som var mindre glad och den handlade om respekt. Hon uttryckte väldigt tydligt att  killarna enbart lyssnade på andra killar medan tjejerna lyssnar på både tjejer och killar! Va! Luften försvann. Börjar det redan så tidigt? Fröken lovade att jobba med detta. 

Jag hoppas och tror vi är på rätt väg. Varje dag ser jag starka kvinnor runt omkring mig, kvinnor i alla åldrar. Alla dess unika fantastiska kvinnor som vågar vara sig själva. Vare sig det gäller Kakan Hermansson, Isabella Lövengrip, Ann Söderlund eller fantastiska Sanna Lundell som är sådan inspirationskällor för oss andra där ute.

 Det värmer att få skratta ikapp till poddar som lilleördag! Eller läsa Ebba Witt-Brattström träffsäkra texter. För vi börjar ta plats men vi är fortfarande inte självklara. Vi är inte ute efter att förminska mannen på något sätt vi vill bara få precis lika mycket respekt. Känna samma värde, oavsett. Det är vår tur at äga scenen, låt oss få göra det. Framförallt behöver vi kvinnor lära oss att stötta varandra i denna svåra resa, och inte se varandra som rivaler 💕💕

  

Måste allt vara kul? jämt?

Alltså denna hysteri kring lycka, finna sig själv, finna andra, finna en partner. Finna den perfekta maten, finna balansen, finna nytt jobb, finna en mening med livet,  och så vidare. Superstressen som gör oss ännu mer deprimerad. Livet är inte roligt hela tiden och det är OK, det är det vi behöver lära våra barn också. Tänk er att det faktiskt fanns en tid inna paddor, Iphones, en tid innan ett enormt utbud av stimulans. Tänk att vi överlevde och förmodligen mådde mycket bättre äv vad de flesta gör idag.

Jag tänker ibland på hur vi curlar våra barn, hur vi som föräldrar är konflikträdda och gärna lägger över ansvaret på andra inblandade, såsom skola, den andra föräldern, ADHD eller andra bokstavskombinationer. Kan det vara så att våra barn faktiskt behöver ha det tråkigt emellanåt, att de faktiskt klarar det och till och med skulle må bra av det? Kan det kanske vara bra för barnen att veta att det är normalt att emellanåt ha det lite tråkigt (som min 9åring säger när han får skärmförbud) för att kunna uppskatta världen runtomkring och öva på sina sociala färdigheter. Att inte konstant jaga quick fixes utan faktiskt kunna njuta av stillheten.

Mina barn får använda sina skärmar begränsat, de blir som monster om de användes för mycket. Arroganta, stöddiga och respektlösa, det blir som en drog. Det accepterar inte jag, jag kräver respekt från dem på samma sätt som jag ska respektera dem.

Så med andra ord är det nog bra för oss alla att faktiskt uppleva att livet inte alltid är roligt, och att det är helt OK!

IMG_0445

 

 

Socker denna farliga drog

Socker, denna underbara farliga drog, för en drog är det ju. Som liten hade jag stora problem med eksem av olika slag, dessutom var jag sjuk jämt. Jag förstår idag att det hade ett samband med framförallt gluten men även mjölk produkter. I början av 70-talet trodde man svaret på en bra kost var bröd och mjölk i stora mängder. Hade som tur var kloka föräldrar som aldrig föll för trender om fettfritt eller fettsnåla produkter  vilket jag är ytterst tacksam för.

Trots att jag idag äter betydligt bättre än jag någonsin gjort tidigare så märks det både på hud hår och humör när jag slarvar. Är väldigt noga att välja EKO varor i den mån det går. Det är dyrare men jag prioriterar det.

Sedan jag passerade 40 har jag blivit jätte känslig, slarvar jag med gluten så märks det direkt i form av klåda. Jag förstår ju att min kropp är i obalans och det har med flera faktor att göra. Nu har jag börjat hitta tillbaks och är noga med att ta mina omega 3, vitaminer och mineraler, tränar ordentligt (svettas) och varierat 3 gånger i veckan. Det får min själ och sinne att må bra.

Så vi vet att socker är farligt för hjärna och kropp. Man åldras snabbare både inuti och utanpå i form av inflammationer och slappare och rynkigare hud.

Så låt oss hjälpa våra barn och oss själv att hålla hos alerta långt upp i åldern.