Fåfängans utopi, trasig inuti!

Tycker det är så oerhört skönt att nå en viss ålder, där jag inte bryr mig på samma sätt längre. Visst jag bryr mig fortfarande om mitt yttre, jag hoppas fortfarande på att slippa fler rynkor, att rumpan på något sätt kan ta sig norröver och inta en mer äppellik form istället för den snart fyrkantiga form den har idag. Jag bryr mig forfarande, jag tränar , äter bra men unnar mig också massor. Har insett att jag förmodligen aldrig kommer gå ner de där 6 kg jag önskar, mer för att jag inte driver det lika hårt som jag borde men också för att jag har landat i mig själv. En skön känsla av att äntligen se att jag duger som jag är, jag är helt OK. Vad jag öskar att jag hade haft den här mognaden när jag var 25. Fast det då hade jag förmodligen inte alls befunnit mig där jag är idag.

Visst vill vi väl se bra ut på ett naturligt sätt. Det är så många kvinnor där ute som verkligen mår dåligt, som står med massor av frågetecken och helt har tappat bort sig själva. Men många av oss kvinnor gömmer oss bakom olika fasader. Det kan röra sig om träning, ett  perfekt hem, perfekta jobb eller ett perfekt yttre. Idag har vi så extremt höga krav på oss själva, om det gäller hälsa och träning och allt annat också för den delen.

Jag har accepterat sidor av mig själv som jag velat ändra enda sedan många år tillbaka. Jag har lärt mig älska mig själv för den jag är. Varför ska jag försöka vara någon annan? Ett inrutat fullt planerat liv är inte något jag gillar eller är speciellt bra på. Jag har lärt mig plocka ut detaljer som jag tycker är bra och som faktiskt gör nytta, resten låter jag vara. Jag är jag, jag behöver inte vara någon annan. Rekommenderar det samma till er andra där ute. Plocka egenskaper som du saknar och nöj dig med det. Tänk istället på vad som gör dig speciell! för du är speciell!

 

 

Det får mig att må så mycket bättre!

Advertisements