Frustrerad i en perfekt värld 

Men så är det väl, känns som jag vaknat sent i livet och liksom missat massa saker på vägen. Vissa år har passerat i en sorts revy. Inte riktigt varit närvarande och heller inte frånvarande. Man har bara existerat. 

Misstänker att massor av människor lever på detta viset hela sina liv. Precis som jag tror vissa kvinnor gör när de blir mammor, de lever enbart genom sina barn. Barnen är det viktigaste, mest fantastiska man har fått. Kan knappast ens säga att de är mina, visst de har kommit genom mig men min uppgift är att ge dem livet, och sedan guida dem dem in i vuxenlivet inte styra. Försöka i den mån som är möjligt låta dem blomma och bejaka deras egna unika identiteter. Det behövs varken en kopia av mig eller för den skull barnens pappa. 

Tror anledningen till att man blir bitter som gammal är för att man är missnöjd över att livet inte blev som man önskat eller velat, men jag hävdar att i det flesta fall är det faktiskt ett aktivt val man själv gjort någongång i livet. Visst kan det vara så att man hamnar i kriser av olika slag och att det under en viss tid begränsar ens möjligheter. 

Men det är man själv som sedan behöver ställa sig upp och fortsätta framåt. Gör man inte förändringarna så handlar det mer om rädsla och eventuell lathet. 

De som lyckas med sina mål, är de som fortsätter framåt med målet i sikte. De som behandlar sina mål med respekt. Det krävs en viss egoism, man behöver vara fokuserad och ge sig själv egentid för att jobba med det, men det kräver ännu mer ett fokus. 

Jag har nått massor av mål i livet, men jag har en heldel stora mål kvar. Dessa har heller inte varit solklara, utan har ändrat skepnad mängt vägen, mycket varför de inte har varit i fokus. De mål jag nått, där har det legat enorm stark vilja, envishet där det heller inte funnits ett alternativ att misslyckas. 

I min framtid ligget det 3 mål för tillfället. 2 är ekonomiska och ligger längre fram, men det 3 är ett mål som ska uppnås inom 1 år! 

Så för alla er som känner misslyckande, vänd om och gör rätt. Hur vill du ha ditt liv, du lever nu. Nyttja tiden väl. Så att du kan titta tillbaka och ärligt säga – jag ångrade inget och jag är där jag vill var i livet. 

Kram

Oövervinnelig 40 plussare :)

Skrattar bäst som skrattar sist, lite småkaxig har jag nu börjat tokträna inför Tough Viking. ja jag vet, och nej det är faktiskt ingen åldersnoja, jag vill bara göra för att jag vill visa för mig själva att jag kan och för att mina äldsta barn och deras respektive ska ställa upp. Hur kul är inte det? SÅ nu har jag sprungit ett antal gånger denna veckan, och dessutom fick grannen med mig på världens jobbigaste pass på SATS.

Tvära kast mellan Burpees Box jump till skorpiongång och kettle bells. Kände mig mer död än levande genom hela passat, det sista vi gjorde var Kettle bells thrusts. Böjda knä för att få sats och sedan börja swisha med keetle bells- mellan benen och upp med armen till en rak position..Jag fick in en riktigt bra teknik och det gick verkligen undan för mig. Stolt över mig själv och grannen traskar vi hemåt i regnet. 1 dag senare får jag en smärta i armbågen, armbågen är både röd och svullen. Den gör ont när man rör den och jag känner mig lite handikappad.

Så blir jag ändå full i skratt, för någonstans är det ju sant, jag är inte 20 längre. Min kropp klarar det jag vill att den ska klara men, jag behöver låta den ta den tid den tar. Kan inte chock träna den och tro att den ska svara som den en gång gjorde. Well, som det ser ut nu, har jag förmodligen en inflammerad slemsäck, och för att den ska läka behöver an verkligen vila i mints 3 veckor. Alternativt ta en kortisonspruta i armbågen för att svullnaden ska gå ner.

Så någon stenhård Tough Viking träning blir det inte tal om på ett tag, nu får jag springa och pyssla om min illröda och svullna armbåge. Men misströsta inte jag kommer åter.

IMG_6843

 

 

 

En relation, 2 individer

Är det inte helt fantastiskt att man träffas och blir förälskad, är det inte otroligt att det finns någon för alla. Vi är ca 50% kvinnor och 50% män. Har funderat lite på relationer i stort, att det är svårt tror jag vi alla kan skriva under på. Att det förekommer kompromisser det är väl egentligen inte så konstigt. Men när börjar vi försöka förändra varandra.I vissa relationer blommar den ena partnern och utvecklas i den riktning i samma relation kan vi hitta motsatsen, där den andra partner vissnar.

Jag menar de lever ju i samma relation. ska inte det betyda att de ska blomma lika mycket? eller är det alltid så att för en ska kunna leva fullt ut så måste det vara på bekostnad av den andre partnern? Kan man leva i en relation där båda blommar? Kan vara så att man går i cykler, när den ena är stark blir det på bekostnad av den andre. Tillslut kan det säkert bli så att den ena får ett övertag och tar över och det blir mer och mer den som blir den svaga.

När jag ser runt omkring mig på mina vänner och familj så blir det verkligen tydligt vem som är den som blommar och vem det är som torkat ut, oftast av bekostnad av den som blommar.

Vem har egentligen rätt att ändra någon annan? vem har någonsin sagt att det är OK? och vem bestämmer att det ena är rätt och det andra är fel? Vi är väl alla här på samma grunder? eller ? Har vi inte alla samma värde? Ska vi inte bejaka våra olikheter och lära av varandra istället för att övertyga att vi har rätt?

Låt oss uppskatta varandra som vi är, vi är alla här för att vi ska bidra med något unikt, inte vara likadan som någon annan. Kan man inte det så är det bättre att gå därifrån.

Kärlek

IMG_7071

 

 

 

 

Dags att ta kontroll-igen!

Varför har man dessa inbyggda vanor, som verkligen inte gör något för ens  utveckling eller för den delen en själv? Så meningslöst? Jag gör saker hela tiden som jag egentligen inte har lust med bara för att jag vet att det någonstans krävs, eller rättare sagt förväntas. Vad är det? är jag inte tillräckligt vuxen nu att säga ifrån? Blir trött på mig själv, verkligen.

Nya tag, nytt mål…kom igen nu… alla kan nå nya höjder, nya mål om man bara är tillräckligt fokuserad och framförallt, tillräckligt motiverad till en förändring eller hur?

Sitter och försöker komma på vad det är jag vill syssla med i mitt liv, jodå något meningsfullt, just den biten är ju avklarad. Det ska ge något både för mig (japp lite självisk där) men framförallt något som ger andra (gärna kvinnor eller barn, eller båda) något bra.

Här fastnar jag varje gång, -vänta det kommer får jag höra…hmmm ehh nope. Det gör liksom, inte riktigt det. Nej, jag har inte riktigt tiden att sitta ner och meditera för att försöka få svaret från min inre röst. Men en sak har jag förstått i hela den här processen, det gäller att aldrig, ge upp, utan fortsätta, torts att man tycker det är trist.

Det gäller att fortsätta, skapa nya vanor och tillslut når man nya mål. Jag har ett nytt mål med min kropp, det målet ska jag nå. Det finns ingen återvändo, jag kör på och gör det jag behöver för att nå dit jag vill inom min målbild. Sååå jag tänker, om jag når mitt mål med kroppen kommer även det ge mig boosten att jobba mot det mål jag vill ha för mig själv.. min egen utveckling..eller hur? Jag kan ju inte sitta här år efter år och bara fundera?

Målet är att vara stark, självständig och snygg (får man säga det eller?) tycker det är viktigt att visa att det finns ett liv efter 35 också. Där man kan vara allt det där och mycket mer..vill via att det är möjligt att ha allt detta även efter man passerat 45!!. Nu är det dags..

Seee ya!

IMG_6658IMG_3960

 

 

Åldern en begränsning? knappast!

Åldern, i mina ögon är det en siffra, varken mer eller mindre. Det finns de som är 70 som ser ut som 50, lever som 30 åringar och sedan finns det de som är motsatsen. 30 åringar som lever som det är 70 och ser ut som de är 50. Som medelålders kvinna (när nu medelåldern faller in?) så ser jag ett större fokus på åldern i Sverige än exempelvis USA och stora delar av ASIEN. President vid 70 års ålder,Jag undrar vad det kommer ifrån? varför är vi rädda för åldern här i Sverige och framförallt varför ser vi det som en begränsing?

Är man mindre hipp, när man når en viss ålder, mindre benägen att hoppa på nya lite udda projekt? ja kanske. Är yngre är rädda för att de äldre inte riktigt hänger med i den nya utvecklingen? Är det så? När man börjar närma sig 30-35 är det då ingen idé att söka sig de ny unga hippa nya upcoming ftg? Är det när det är så påtagligt med åldersfixering som folk får ålderskriser? Känner man helt plötsligt av att man är dödlig när man närmar sig 40? eller vad händer? Jag har vänner som av princip inte umgås med äldre av den anledningen (tror jag) att de är rädda för att att om de umgås med äldre kommer de bli tråkiga och inte lika hippa längre.. Jösses säger bara.. vilket slöseri av tid.

Det är ju det som ger dynamik i en grupp, att just blanda åldrar och kön. Snälla ni tro inte bara för att du passerat 35 är livet mer eller mindre över. Sorgligt vore väl om det var så? Det är ju nu livet börjar och man kan börja slappna av och njuta av sitt liv. Jag ser varje år som en gåva.. jag lever.. jag lär mig nya saker.. träffar nya vänner och barnen blir äldre! helt fantastiskt och underbart!

Öppna er för nya erfarenheter och njut och lära.. livet är fantastiskt oavsett ålder.

IMG_0445