Dagens dilemma, vara eller inte

Under tiden jag nu har varit “ofrivillig” hemmafru pga arbetslöshet har jag hunnit fundera en heldel. Jag blev av med jobbet via en omorganisation inget eget val med andra ord. Jag är med facit i hand en person som trivs bäst med att ha ett arbete. Självklart blir ju ledigheten till det man gör det och jag har kanske inte nyttjat min tid optimalt. Jag startade inte ett eget ftg, jag lärde mig inte ett nytt språk. Jag har bara varit hemmafru med allt som det innebär och framför allt har jag sökt jobb, jobb jobb.

Jag fick ett jobb tillslut, jag lever lite igen på mina egna premisser. Med det menar jag verkligen inte att jag inte lever när jag är hemma tvärtom det är där jag laddar. Men för en vuxen kvinna i 40-års åldern behöver jag även annan stimulans än att vika tvätt, laga mat och organisera allas aktiviteter. 

Nu har jag arbetat i snart 3 månader och omställningen har varit enorm. Tyvärr inte till det bättre på vissa plan vilket jag tycker är synd. Det är bara att inse att allt blir inte alltid som man tänkt och förmodligen kommer något bra ut ur allt det här så småningom. Men jag kan fortfarande inte slutas förvånas över hur vi kvinnor fortfarande i stor utsträckning blir lidande. 

Blir både ledsen och arg. Arg mest på mig själv för att jag inte ställde mig upp och sa ifrån innan det hade gått för långt. Det är tufft idag för alla, för vi vill så mycket, det var enklare förr när valmöjligheten och vetskapen om valmöjligheten inte fanns. Men jag tror för den skull inte att vi var lyckligare, vilket fall som helst inte vi kvinnor. 

Hoppas för mina döttrar skull att vi som banar vägen nu ändå gör dem en tjänst. Att vi ställer saker på sin spets och att det ur det föds något bra. Efter mörkret kommer ljuset 🌟


Advertisements

Mat i en annan skepnad 

Jag har precis spenderar 2,5 dagar instängd i ett konferensrum i Rotterdam. En intressant företeelse. Jag tänker mycket på vad jag äter, mest för att jag vet att om jag slarvar, så kommer eksem som ett brev på posten. Vi hade nöjet av att få ha en Coach, någon som skulle hjälpa oss hitta styrkan i oss själva men också som ett team. Detta varvat med forecasts och framtidsplaner. 

Coachen hade sin bakgrund inom elitidrott, vilket märkes på valet av lunch och snacks. Snacks bestod av nötter och grönsaker med olika dippsåser. Luncherna bestod av sallader och soppor. Ett riktigt bra sätt att hålla samtliga alerta under alla dessa timmar. Jag uppskattat  verkligen att det var så väl genomtänkt. Många andra suckade högt, gick och köpte kakor och godis Den 3:dje dagen är coachen borta och fram kommer bullar, kakor och kex. 

Mår vi bättre knappast? Kommer tröttheten som ett brev på posten efter lunchen? Kaffe konsumtionen ökar drastiskt! Viktigt att äta rätt för att må bra, för att huden, sinnet och själen! 

Jaha, stress, stress på olika sätt

Livet ter sig ändå roligt, först är man stressad över att inte ha jobb, att vara arbetslös och leva på existens-minimum i en stadens rikaste områden. Sedan får man ett jobb, då uppstår en annan sorts stress.

Men jag är ändå glad för jobbstressen. Att leva under stressen att inte få ihop pengar är nedvärderande och hemskt. Jag valde ju aldrig att bli av med jobbet, det blev jag genom en omorganisation. På 1 minut var 14 år på samma ftg inget värt..men jag väljer ändå att se det positivt. Jag blev rik på massor av erfarenheter och har nu ( i min nuvarande tjänst) fått möjlighet att jobba inom en branch som jag förmodligen aldrig hade valt själv. Jag har lärt mig massor på dessa 2 månader, vilket jag är oerhört glad över.

En bra stress infinner sig hos mig nu, en stress över att inte hinna med varken jobb eller fritid! Fast det är verkligen ett lyxproblem, i det stora hela. Bättre att leva lite än att inte leva alls och ur varje kris växer något nytt upp. Det gångna året har verkligen gett mig perspektiv på livet, det har varit en av de tuffaste perioderna i hela mitt liv. Man slängs mellan hopp och förtvivlan, mellan avslag och intervjuer. Ett säkert sätt att få urdålig självförtroende. Så året har verkligen satt sina spår både i kropp och själ..Så glad att det är över!

 

Jämlikhet-död åt gentlemannen

Det låter rätt krasst men det verkar verkligen vara sant. I Sverige är vi rätt dåliga på att vara trevliga, säga tack och visa uppskattning. Det ligger djupt inne i vårt kalla mentalitet. Jag försöker lära mina barn respekt, det innebär att säga tack, hålla upp dörrar, hjälpa till både hemma och borta.Jag vill att mina barn ska vara trevliga och artiga när de är hemma hos andra barn. De ska helt enkelt vara duktiga på den sociala biten. Inte alltid enkelt, det är ett pågående arbete. Ändå är jag så chockad över hur usla vi Svenskar är på artighet och hjälpa till och säga tack.

Vad har hänt med svenskarna? vad har hänt med den svenska gentlemannen? Så slår det mig att det kanske handlar om jämlikheten. Ju mer jämlika vi blir desto mindre rum finns det för en gentleman. Vi kvinnor ska vara starka, klara oss själva, vill bli sedda som jämlike., men jag misstänker att det som gör männen förvirrade och totalt ogentlemana männen .

De vet helt enkelt inte hur det ska bete sig? kan det vara så? Är de rädda för att få sura kommentarer om de öppnar dörrar, eller allmänt beter sig mer som gentlemen. Tror jämlikheten biter sig själv i rumpan. För visst vill man ha kakan och äta den ? Självklart ska det vara jämlikt men inte så pass att det blir på bekostnad av att förlora de manliga männens i vårt samhälle .

Så fram för hemmapappor som lagar mat och tar hand om barn, som ändå kan behålla sin manlighet och bär kassar och erbjuder hjälp. Det är inte den delan vi vill bli av med när vi kämpar mot en jämlikare värld. Vi lever i ett kallt land som är mörkt stora delar av året, ska vi då inte sträva efter att bli mer vänliga mot varandra? Samma sak gäller givetvis för kvinnor också, vi kan också slappna av lite.

Overandout