Mjuka kvinnliga värden i ett hårt klimat

Att slå sig fram som kvinna är inte lätt, att slå sig bra som invandrade kvinna är ännu svårare. Jag har ingen erfarenhet av det sista så jag kan bara prata för mig själv. Generation yngre dvs Milleniums växer upp i ett tufft men ändå öppet samhälle. Öppet på så vis att de börjar välkomnas in i ledningsgrupper. De växer upp i ett samhälle där jämnlikhet är en en självklarhet. Ändå är vi inte där riktigt ännu, det återstår mycket.

Det vi ändå måste komma ihåg är att det är en biologisk skillnad på män och kvinnor. Jättestor och den kommer vi aldrig komma ifrån. Vi bär dessutom med oss gener som i sin tur bär med sig minnen från århundrade tillbaks som gör att vi är som vi är. Vi är mycket mjukare av naturen, för att vi är skapat för att bära ett annat liv inom oss.

Det jag hoppas Milleniums och kommande generationer bär med sig in i framtiden är att ta vara på våra kvinnliga mjuka värden och se det som en styrka snarare än en svaghet. Det finns inget så starkt som en urmoder, ännu härligare är det att se samma kvinna bejaka sin kvinnlighet och stå för den hon är i alla lägen.

Kvinnor måste idag mer än någonsin hjälpa och stötta varandra i alla lägen. Fungera som varandras mentorer, vi som är äldre behöver finnas som stöd för de yngre och de yngre har massor som vi kan lära oss av. Jag är oerhört tacksam för vad mina döttrar lär mig varje dag. Att höra min yngsta säga att hon ska gifta sig med en man som lagar all mat, handlar och städar tycker jag låter underbart!

Generalising-Generation-Y.jpg

 

Advertisements

Ny arbetsplats högt, högt upp

Så tacksam över det, vi bytte kontor, från ena sidan stan till den andra. Det tidigare kontoret var placerad i en förort norr om stan. Att sitta på en tunnelbana i 20 minuter under jord, är ingen härlig start på dagen alls. Så att nu kunna ta mig till jobbet ovan mark i en buss eller cyklandes är en sådan befrielse.  Så skönt! 

Påsken är över och jobbet hopar sig och jag fundera fortfarande på vad jag vill göra när jag växer upp. Knäppt att i min ålder inte lyckas räkna ut det är ju sorgligt, ibland undrar jag om man bara ska köra på med något testa på ett koncept och se vart det tar en. 

Jag tror det är svårt att veta vad man vill efter det att hjärnan under så många år varit koncentrerad på alla andra. Visste man det inte innan så är det nog svårt att bara komma på det. Då kanske man bara ska kasta sig ut och testa, hur fel kan det gå? 

Testa nytt utan att ge upp är ju nyckel till att i vilket fall få en början till en success, eller? Det känns som rätt tid att testa. 

På det igen! 

Samma mål, samma situation med mindre energi. Nej riktigt så illa är det inte men man inser ju krasst en sak, forstästter man göra samma sak som man gjorde igår, så kommer inget att förändras. Jag är rätt less på “samma sak” precis som jag var less för det redan för flera år sedan.  Det handlar aldrig om andra eller om situationer. Det handlar om mig. Jag har ett liv, hur vill jag leva det? Som jag gör, eller annorlunda? 

Ja svaret är rätt lätt.  Annorlunda, kommer någon hjälpa mig med att ändra mig? Nej. Så vad väntar jag på? Jag läste att våra hjärnor är skapta för att undvika det som är jobbigt eller nytt. Det som är okänt, det är därför det är så svårt att ändra på en vana. Men jag har bestämt mig, nu kör vi/jag. Nu bryter jag okänd terräng. 

Först ut gymmet! Sjukt jobbigt men skönt! 

Löpning på mitt gamla gym, där äldsta barnen hängt på mini sats. Nostalgi.

Alltid vara perfekt

Dagens dilemma? Jag fajtas alltid med dåligt samvete för det ena och det andra, förstår verkligen inte varför? Visst har jag gjort saker som har varit fel, flera gånger, jag har sårat andra, andra har sårat mig. Inget är svart eller vitt, tror man måste inse att man faktiskt inte gör saker för att man har en dålig uppståt eller att man planerat göra något fel. MEN, varför ska man vara så hård mot sig själv hela tiden? Varför ska så många med mig alltid sträva efter perfektionism, varför ska vi vara så hårda mot oss själva? Speciellt kvinnor. Vi gör det för att bevis adels för omvärlden att vi faktiskt kan men även för oss själva och för våra barn. Hur förs detta över till våra barn? Är det inte bättre att ställa sig upp och säga! Det är OK, var inte så hård mot dig själv, älska dig själv för det som gick rätt i livet och förlåt dig själv för det som gick fel. Ingen har heller rätt att ha någon åsikt om detta.

Jag håller dock med om att man ska ta ansvar för sina handlingar och även det har vi säkert misslyckats med. Men i värld som blir mer och mer ond, handlar det då inte om att kunna hjälpa varandra? Nu tar jag mitt ansvar jag gör som är rätt och det är svårt men känns ändå rätt.

Många kommer bli sårade på vägen tyvärr..