Jag är #in the flow#

JFörst nu har jag hittat rätt efter 2 år av frustration och panik över att inte ha ett jobb. Jag blir arg när folk säger att det är lätt att få nytt jobb.. Nej det är det inte, om man vill klättra lite i karriären, vet man vad man vill så är det inte så lätt, åtminstone inte för mig, jag var för gammal, för nischad ???? jag höll på att knäckas totalt, sökte sååå många jobb. Enligt Trygghetsrådet som granskat mitt CV fanns det inget negativt och säga om det heller, jag nätverkande som en

Vissa dagar grät jag för att i nästa stund bli arg för att dag nr 2 vakna upp och starta på nytt igen.

Inte bra för själen eller självförtroende eller för den delen ekonomin. Jag blev ju mot min vilja beroende av någon annan rent ekonomiskt, inget jag vill uppleva igen. Ja så är det, jag har inte varit smart nog att spara massa pengar genom åren har ingen fet pension. Men jag är frisk, har friska barn, bor i ett bra område i Stockholm där lägenhetens värde ökar för var år, Så jag tror jag kommer klara mig utan allt det där.

Och nu är jag här på ett roligt, stimulerande jobb, jobbet fick jag via mitt vikariat, så det var ändå meningen att jag skulle ta det sär vikariatet. Det ena leder till det andra, det är som de säger, slappna av och tänk inte aå mycket på hur det sker (drömmen) se bara till att öppna upp dör möjligheten när den kommer. Och nu är jag där och saker rullar helt i min riktning på alla plan, socialt, själsligt, ekonomiskt. Det gäller att fortsätta även i motgångar för det måste komma ljus någon gång.

Det är nu livet vänder, en ny början, nya möjligheter till ett underbart liv.

Testar jeans för första gången på 15 år

Advertisements

Dagens dilemma, vara eller inte

Under tiden jag nu har varit “ofrivillig” hemmafru pga arbetslöshet har jag hunnit fundera en heldel. Jag blev av med jobbet via en omorganisation inget eget val med andra ord. Jag är med facit i hand en person som trivs bäst med att ha ett arbete. Självklart blir ju ledigheten till det man gör det och jag har kanske inte nyttjat min tid optimalt. Jag startade inte ett eget ftg, jag lärde mig inte ett nytt språk. Jag har bara varit hemmafru med allt som det innebär och framför allt har jag sökt jobb, jobb jobb.

Jag fick ett jobb tillslut, jag lever lite igen på mina egna premisser. Med det menar jag verkligen inte att jag inte lever när jag är hemma tvärtom det är där jag laddar. Men för en vuxen kvinna i 40-års åldern behöver jag även annan stimulans än att vika tvätt, laga mat och organisera allas aktiviteter. 

Nu har jag arbetat i snart 3 månader och omställningen har varit enorm. Tyvärr inte till det bättre på vissa plan vilket jag tycker är synd. Det är bara att inse att allt blir inte alltid som man tänkt och förmodligen kommer något bra ut ur allt det här så småningom. Men jag kan fortfarande inte slutas förvånas över hur vi kvinnor fortfarande i stor utsträckning blir lidande. 

Blir både ledsen och arg. Arg mest på mig själv för att jag inte ställde mig upp och sa ifrån innan det hade gått för långt. Det är tufft idag för alla, för vi vill så mycket, det var enklare förr när valmöjligheten och vetskapen om valmöjligheten inte fanns. Men jag tror för den skull inte att vi var lyckligare, vilket fall som helst inte vi kvinnor. 

Hoppas för mina döttrar skull att vi som banar vägen nu ändå gör dem en tjänst. Att vi ställer saker på sin spets och att det ur det föds något bra. Efter mörkret kommer ljuset 🌟


Jaha, stress, stress på olika sätt

Livet ter sig ändå roligt, först är man stressad över att inte ha jobb, att vara arbetslös och leva på existens-minimum i en stadens rikaste områden. Sedan får man ett jobb, då uppstår en annan sorts stress.

Men jag är ändå glad för jobbstressen. Att leva under stressen att inte få ihop pengar är nedvärderande och hemskt. Jag valde ju aldrig att bli av med jobbet, det blev jag genom en omorganisation. På 1 minut var 14 år på samma ftg inget värt..men jag väljer ändå att se det positivt. Jag blev rik på massor av erfarenheter och har nu ( i min nuvarande tjänst) fått möjlighet att jobba inom en branch som jag förmodligen aldrig hade valt själv. Jag har lärt mig massor på dessa 2 månader, vilket jag är oerhört glad över.

En bra stress infinner sig hos mig nu, en stress över att inte hinna med varken jobb eller fritid! Fast det är verkligen ett lyxproblem, i det stora hela. Bättre att leva lite än att inte leva alls och ur varje kris växer något nytt upp. Det gångna året har verkligen gett mig perspektiv på livet, det har varit en av de tuffaste perioderna i hela mitt liv. Man slängs mellan hopp och förtvivlan, mellan avslag och intervjuer. Ett säkert sätt att få urdålig självförtroende. Så året har verkligen satt sina spår både i kropp och själ..Så glad att det är över!

 

Hur många nej klarar man?

Det här med att söka jobb! Har varit arbetsbefriad ett tag och kan erkänna att det inte är speciellt kul längre. Lite (läs mycket) less på att gå hemma och skriva ansökningshandlingar på löpande band. 

Fick nej på ett jobb som jag verkligen hade hoppats på häromdagen. Musten gick ur mig totalt och jag kände mig ynklig, värdelös och frustrerad på en och samma gång. Efter tillräckligt många tack för din ansökan men..börjar man fråga sig själv varför de egentligen anställa mig? Jag menar av alla de som söker samma jobb, varför ska de då anställa just mig? 

Så växer självtvivlet i rasande fart och alla tankar man absolut inte vill eller bör ha dyker upp som ett brev på posten. Inte så lätt att bibehålla motivationen. 

Kan jämföras lite med när man försökte bli gravid och den där hemska mensen dök upp, om och om igen.

Jag fungerar precis likadant varje gång, jag blir asförbannad, frustrerad och ledsen där jag ifrågasätter precis allt om mig själv och min omgivning. Befinner jag mig där i drygt ett dygn. Det enda som får mig och kliva ur självömketransen är att snöra på löparskor och köra ett riktigt svettigt löppass oavsett väder. Helt klart den bästa antidepressiva medicinen någonsin. Självömkan tillåts under drygt ett dygn tills jag inser att det knappast kommer hjälpa mig. 
Bestämmer mig för att starta om. Låter kanske enkelt? det är det givetvis inte men ett måste. 

  

Arbetslös-starta eget?

hur känns det egentligen? Jag har sedan 15 årsåldern alltid haft jobb. När jag var yngre rörde det sig om extrajobb på kvällar och helger, resten av tiden “ägnades” åt skolan. 

Nu har det gått ett tag sedan jag fick beskedet, har gått igenom hela spektrat av känslor. Från storgråtandes inne på toaletten på jobbet till att vara helt vansinnig arg så känns det nu lite ensamt. Jobbet är ju en slags identitet. Jag håller på och försöker kartlägga vart jag ska tavägen framöver, kommit framtill att  jag nog vill starta eget. 

För hur det än är fick jag ett rejält uppvaknande i samband med omorganisationen. Hur man på en sekund är utbytt och inte längre önskvärd. Nu blev jag inte sparkad, utan fick gå pga av arbetsbrist som de så fint heter. Men det kändes ändå som de handplockade dem som de ville ha kvar. 

Så med facit i hand vill jag starta eget och jobba för mig själv. Jobbar hårt och mycket gör jag redan varför då inte göra det för mig själv. Dags att börja betala tillbaka till mig själv. Att ge allt till en arbetsgivare, det gör jag aldrig igen. 

Mittemellan arbeten!  Ska nog klippa page när jag ändå ska börja ett nytt kapitel i livet. 

 

Nystart i livet

Så kom slutet! Påskrivit och klart min jobbexit. Det gick på några minuter sedan var alla frågor svarade på, överförväntan bra svar fick jag dessutom. Det är ju inte som det är var dag man skriver på ett avgångsvederlag. Känns bra, lite busigt och otroligt spännande. Vad ska hända nu i mitt lilla liv? 

Första gången på vääääldigt länge som jag helt plötsligt får chansen att tänka lite på mig själv. Vad vill jag? Den ständiga frågan? Jag har en tanke och jag jobbar för att det ska ske. Älskar livet just nu och är faktiskt glad att denna möjlighet ges. Nu vill man jag bara gå hem och börja fundera på riktigt.

Resten av livet, här kommer jag👊🏻

  

Alla snälla tips, eller är de det?

alltid lika förundrad över allas tips och kommentarer. När jag först fick reda på att jag inte hade någon tjänst kvar till hösten och började berätta detta för folk, dröjde det inte länge innan alla hade åsikter om detta och gladeligen kommenterade det hela. 

  • Alla jag känner som blivit arbetslösa har haft det jättesvårt att få ett nytt jobb
  • Sök dom jobb som erbjuds, du kan alltid söka nytt under tiden
  • Det kommer bli svårt att få nytt jobb 
  • Ta vad som helst tiden går fort, snart är pengarna slut 
  • Du hamnar i beroendeställning till din man
  • Mm mm mm 

Ja alla dessa tankar har även jag haft och ett par tusen till. Även fast det känns logiskt att söka de jobb som finns, och jag också tyvärr har mött välutbildade bra människor som har haft det oerhört svårt att få nytt jobb. Så skriker hjärtat NEJ. Sällan har jag känt så starkt i mitt beslut som nu. Jag vet inte vad som komma skall men jag bara vet att jag inte kan stanna kvar på mitt nuvarande arbetsplats. 

Kalla det ödet eller vad det nu kan vara men jag tror verkligen att vissa saker är menat. Precis som alla möten med olika människor har ett djupare syfte. Kanke inte kassörskan på ICA men dem man  mött som har haft en betydelse i ens liv, dem har man mött av en anledning. 

Intuition🙏🏻