Hemmafruns sorgliga dilemma

Få är de i vilket fall i Sverige och tur är väl det. Det jag har sett är tyvärr rätt sorgligt!  Att vara hemma och ta hand om sin familj är ju en hedersam sak, som verkligen inte ska förminskas på något sätt. Men jag kan ändå inte slutas förundras över att man fortfarande gör det valet och framförallt i Sverige. Jag förstår att man gör det om man får en utlandspost under några år, eller bosätter dig i ett land där det faktiskt är mer vanligt att man är hemmavarande med barn än tvärtom. Men väl här hemma, så känns det ändå bortkastat, vilket fall om barnen har passerat förskoleåldern egentligen redan från det att barnen är 3-4 år.

För jag undrar för vem skull man stannar hemma? knappast för barnen, knappast här i Sverige där vi har ett väl fungerade förskola och fritidsverksamhet. Om något så tycker jag att man gör barnen en otjänst genom att inte få tillgång till att leka med jämnåriga barn. Oavsett om man på hemmaplan bakar, leker och gör allt för sina barn. Lagom är givetvis nyckeln. Lagom mycket tid på fritids/förskola, varken för lite eller för mycket.

Jag frågar ännu en gång vem gynnar det? tror inte barnen kommer minnas alla roliga bak de hade med sin mamma, eller är det det de minns? Tror däremot att de minns roliga saker de gjorde med sina kompisar på fritids. Självklart gäller detta inte alla barn. Vissa barn gynnas säkert av lugn och ro i hemmets vrå. Å nej jag säger inte detta för att jag har dåligt samvete för att jag inte stannat hemma med mina barn mer. Jag beundrar dem som gör det, det är inget för mig.

Tänker man sedan på den hemmavarande föräldern, vad händer med den? vilken identitet får den? den evige mamman, hemmafrun?(utgår från att det är mamman) som i slutändan inte har mycket mer att prata om än barnen. Det blir ju också en roll att bära, vill man identifiera sig med den rollen, hela sitt liv. Alla människor har ett behov av att känna sig behövda och så även dessa kvinnor. Får de då känna det via sina barn? och sen då när barnen är så pass stora att behovet inte är lika stort längre vad händer då? Vill man också inte ha en egen identitet inte tillhöra någon annan? vara fullt beroende av någon annans inkomst? göra något utanför familjens trygghet? något för sig själv?

Jag har full respekt för hemmavarande mammor, jag har bara lite svårt att förstå deras val och framförallt för vem skull de gör det? sin egen eller barnens? och egentligen spelar det ingen roll med tanke på att alla gör som de själva vill och känner för..

Må gott!


 

Måste allt vara kul? jämt?

Alltså denna hysteri kring lycka, finna sig själv, finna andra, finna en partner. Finna den perfekta maten, finna balansen, finna nytt jobb, finna en mening med livet,  och så vidare. Superstressen som gör oss ännu mer deprimerad. Livet är inte roligt hela tiden och det är OK, det är det vi behöver lära våra barn också. Tänk er att det faktiskt fanns en tid inna paddor, Iphones, en tid innan ett enormt utbud av stimulans. Tänk att vi överlevde och förmodligen mådde mycket bättre äv vad de flesta gör idag.

Jag tänker ibland på hur vi curlar våra barn, hur vi som föräldrar är konflikträdda och gärna lägger över ansvaret på andra inblandade, såsom skola, den andra föräldern, ADHD eller andra bokstavskombinationer. Kan det vara så att våra barn faktiskt behöver ha det tråkigt emellanåt, att de faktiskt klarar det och till och med skulle må bra av det? Kan det kanske vara bra för barnen att veta att det är normalt att emellanåt ha det lite tråkigt (som min 9åring säger när han får skärmförbud) för att kunna uppskatta världen runtomkring och öva på sina sociala färdigheter. Att inte konstant jaga quick fixes utan faktiskt kunna njuta av stillheten.

Mina barn får använda sina skärmar begränsat, de blir som monster om de användes för mycket. Arroganta, stöddiga och respektlösa, det blir som en drog. Det accepterar inte jag, jag kräver respekt från dem på samma sätt som jag ska respektera dem.

Så med andra ord är det nog bra för oss alla att faktiskt uppleva att livet inte alltid är roligt, och att det är helt OK!

IMG_0445

 

 

Svenskar det korrekta folket?

är inte vi lite av bror duktig hela tiden? Vi är ärliga, pålitliga och tysta. Vi är ju duktiga och kan mycket men skryter inte om det ( oftast). Ändå är vi väldigt snabba på att döma och iklä oss beskyddar rollen för de som är politiskt korrekt. Vi är lite mjäkiga och vågar inte riktigt stå upp för det vi egentligen tycker. Vi följer snällt och tackar och bockar. Men under fasaden gror det, både ilska och svartsjuka och av den anledningen växer det fram stora missnöjespartier. Vi tar aldrig riktigt ställning till saker utan låter det gå för långt. 

Det som är riktigt sorligt och se är ilskan, och att det skulle vara ok och vara otrevlig. Jag försöker uppfostra mina barn att alltid säga tack och hålla upp dörren för andra.  Men det är inte så motiverande när igen annan i samhället gör det.  Speciellt tydligt blir det på morgonen vid skolan där det ofta blir stående ett barn som håller upp dörren åt stressade föräldrar som ska lämna barn. Oftast blir barnen stående ett bra tag, utan att ens få ett tack tillbaka. Det är inte Ok 

Vuxna människor skärp er, visa lite respekt om ni vill ha något tillbaks. 

Äldre och yngre mamma

har 4 barn i spridda åldrar, 2 äldre unga vuxna, och 2 unga skolbarn. Har varit mamma i hela mitt vuxna liv. Minns att jag alltid var den yngsta mamman i alla sammanhang när mina stora barn var små. Varje föräldramöte vågade jag knappt öppna munnen av  rädsla för att säga något helt fel( ung och dum) eller vad det nu kunde vara.  Men annars var det härligt och knäppt. Knäppt för att jag aldrig riktigt fick tid för mig själv. Något jag fortfarande inte har haft. Egentid är inget som stått på Todo lista på många många år. 

Det som är underbart är min relation till mina äldsta barn. Jag kan relatera till dem på annat sätt än jag förmodligen kommer kunna med mina små när de kommer upp i samma ålder. Vi har verkligenkul ihop  

Ångrar jag något? Nej egentligen inte. Jag skulle velat ha pluggat på universitetet i tidig ålder. Inte som 35 åring😊. Men annars lever jag ett riktigt härligt liv.

Barnen- 4 totalt olika individer 

Tycker det är häftigt med dessa 4 barn, så olika både till sätt och utseende. Jag är medveten om att miljön och arvet spelt roll i hela genuppsättningen. Men de är verkligen helt olika individer. 

Två lugna pojkar, och två tempramenstfulla tjejer (kan nog erkänna att tjejerna dessvärre har ärvt mitt temperament. Drivande fantastiska tjejer, som båda kommer gå långt. Mina små satt aldrig snällt och stilla på BVC mammaträffar. Mina barn var dem som var precis överallt hela tiden utom på mattan med de andra barnen. 

En av mina killar har varit lugnet själv, han följde med mig överallt som liten och satt nöjd och belåten i vagnen med sina bilar. Resterande 3 hmmmm nej, ingen av dem har varit speciellt lugna. 

Minstingen är nog den starkaste av dem alla  dessutom är hon född 080808. En superstark, envis liten tjej, jag var inte direkt purung när jag fick henne. Lägg till en rätt jobbig graviditet, gick upp sjukt mycket i vikt (sluta väga mig när vågen visade +22) plus att jag dessutom jobbade på mitt  examensarbete, inte den bästa kombinationen. 

Men det gick och ut kom hon med temperament som överskred mina 3 tidigare barn tillsammans. Man känner sig minst sagt levande med denna underbara lilla tjej. Tror hon bär på den styrka som vi kvinnor har förryckt så länge.

Gener och miljö i all ära men att vi föds med en egna personlighet råder det ingen som helst  tvivel om i den här familjen i allefall. 

Ha det fint!   

 

Fler singelmammor skaffar barn

Förr så var det lågavlönade oftast unga tjejer som blev ensamstående mammor. I takt med att vi fått större valmöjligheter har den bilden nu förändrats. 

Det finns fortfarande ett gäng unga ensamstående mammor men vi hittar också en ökande grupp med ensamstående mammor över 35. Där man säkert har försökt hitta en framtida partner ( eller helt enkelt valt bort en partner) att skaffa barn men inte lyckats. Längtan efter barn har gjort att man väljer att skaffa barn själv antingen via spermadonatorer eller via adoption. 

Jag hade gjort samma val om jag vid 35 års ålder inte hade hittat en partner att skaffa barn med. Extra fint tycker jag det är för dem som faktiskt ger adoptionen en chans. Att kunna erbjuda ett barn som inte har det så bra, ett nytt hem full av kärlek och värme. 

Här hittar vi även lesbiska tjejer. Härligt med starka, självständiga kvinnor som vet vad de vill. Det här gäller givetvis män också men den här bloggen är riktad till kvinnor, så det får någon annan skiva om.