Jag jobbar, jag åker till jobbet

2 veckor har jag nu jobbat, arbetat på ett arbete! konstigt. Det är skönt och tröttsamt, tröttsamt att inte kunna röra sig fritt om dagarna som jag kunnat gjort tidigare men också att vara ute, gå promenader och röra mig fritt.

Men att ha ett jobb betyder så oerhört mycket, en frihet vad det gäller pengar, dessutom får man helt plötsligt en identitet en tillhörighet en ny gemenskap. Svår att förklara men bra, jag behövde det här! det kom i rättan tid! Min sista tid som arbetslös var riktigt hemsk. Förstår inte hur någon människa frivilligt vill gå hemma, men alla är vi olika och tur är väl det.

Tiden som hemmavarande fru var ju allt annat än glamoröst, visst var det härligt att slippa gå upp på morgonen eller för den skull alltid vara flexibel för en lunch, och ja, jag saknar promenaderna! men annars nej, jag är nöjd än så länge!!

 

 

 

Advertisements

Fåfängans utopi, trasig inuti!

Tycker det är så oerhört skönt att nå en viss ålder, där jag inte bryr mig på samma sätt längre. Visst jag bryr mig fortfarande om mitt yttre, jag hoppas fortfarande på att slippa fler rynkor, att rumpan på något sätt kan ta sig norröver och inta en mer äppellik form istället för den snart fyrkantiga form den har idag. Jag bryr mig forfarande, jag tränar , äter bra men unnar mig också massor. Har insett att jag förmodligen aldrig kommer gå ner de där 6 kg jag önskar, mer för att jag inte driver det lika hårt som jag borde men också för att jag har landat i mig själv. En skön känsla av att äntligen se att jag duger som jag är, jag är helt OK. Vad jag öskar att jag hade haft den här mognaden när jag var 25. Fast det då hade jag förmodligen inte alls befunnit mig där jag är idag.

Visst vill vi väl se bra ut på ett naturligt sätt. Det är så många kvinnor där ute som verkligen mår dåligt, som står med massor av frågetecken och helt har tappat bort sig själva. Men många av oss kvinnor gömmer oss bakom olika fasader. Det kan röra sig om träning, ett  perfekt hem, perfekta jobb eller ett perfekt yttre. Idag har vi så extremt höga krav på oss själva, om det gäller hälsa och träning och allt annat också för den delen.

Jag har accepterat sidor av mig själv som jag velat ändra enda sedan många år tillbaka. Jag har lärt mig älska mig själv för den jag är. Varför ska jag försöka vara någon annan? Ett inrutat fullt planerat liv är inte något jag gillar eller är speciellt bra på. Jag har lärt mig plocka ut detaljer som jag tycker är bra och som faktiskt gör nytta, resten låter jag vara. Jag är jag, jag behöver inte vara någon annan. Rekommenderar det samma till er andra där ute. Plocka egenskaper som du saknar och nöj dig med det. Tänk istället på vad som gör dig speciell! för du är speciell!

 

 

Det får mig att må så mycket bättre!

Hur stora prövningar ska man klara?

Jag är en optimist ut i fingertopparna, jag är positiv och flexibel, jag är sällan eller aldrig sur eller arg. Jag tror att vi behöver gå igenom vissa saker för att det är meningen att vi ska göra det. Jag tror på att alla personer som kommer in i ens liv har något att lära oss, och jag uppskattar och välkomnar utmaningar på alla plan. Nu känner jag bara att min ork håller på att ta slut. 2016 har verkligen varit en prövning på alla plan, då menar jag verkligen på alla plan. Om jag nu ska lära mig något av detta så tycker jag att jag har gjort det, nu räcker det faktiskt, jag behöver inte fler prövningar.

Men hur länge ska man behöva stå ut? Att vara arbetssökande är det tuffaste utmaningen jag har gått igenom, eller rättare sagt att hela tiden få tack för din ansökan men vi har gått vidare med en annan kandidat. För varje nej dör ens självförtroende lite till.

Att vara stark och glad har alltid varit något jag eftersträvar men det är för tillfället assvårt och deppigt till max. Hur gör man när man känner att man egentligen inte orkar mer men måste? att sjukskriva mig kommer inte lösa något, även fast jag i min nuvarande situation säkert skulle få det beviljat. Jag behöver komma vidare, få tillbaka något sorts liv, sluta bli utsatt för prövningar hela tiden. OK, ett smått desperat rop på hjälp. Sedan har jag oerhört svårt att känna mig beroende av en annan människa som jag idag gör (min man). Det gör ju inte saken bättre.

Jag ska verkligen inte klaga, jag har 4 friska barn, jag själv är frisk och resten av min familj. Jag har fina vänner och bor bra, det är bara sååååå jobbigt just nu!

Ok, ut på en långpromenad i solen så kommer det säkert kännas bättre! Njut av det man kan njuta av.

 

 

 

Nationaldagen i minusgrader 

nja inte riktigt men inte var det varmt på förmiddagen. Såg några av  Natinalgaloppen lopp då vi bor precis i närheten. Alltid lika roligt att se damerna med deras urtjusiga hattar och alla fina hästar förstås. 

På eftermiddagen tog jag med mig yngsta dottern till Plantagen, lite pensionärsvarning på den. För ca 2 år sedan började mitt intresse för att plantera, och göra fint på vår lilla altan, en av fördelarna att bo på nedrebotten. Så lite blommor blev det och ett himla rensande och rafsande i rabatterna. Förr 2 år sedan odlade jag en hallonplanta som trots kall vinter lyckas överleva.   

Det roliga med det hela är att min yngsta blir lika glad som mig för en tripp till Plantagen. Så där går vi och väljer fröer och blommor med omsorg. 

Härligt💕 
 

Äldre och yngre mamma

har 4 barn i spridda åldrar, 2 äldre unga vuxna, och 2 unga skolbarn. Har varit mamma i hela mitt vuxna liv. Minns att jag alltid var den yngsta mamman i alla sammanhang när mina stora barn var små. Varje föräldramöte vågade jag knappt öppna munnen av  rädsla för att säga något helt fel( ung och dum) eller vad det nu kunde vara.  Men annars var det härligt och knäppt. Knäppt för att jag aldrig riktigt fick tid för mig själv. Något jag fortfarande inte har haft. Egentid är inget som stått på Todo lista på många många år. 

Det som är underbart är min relation till mina äldsta barn. Jag kan relatera till dem på annat sätt än jag förmodligen kommer kunna med mina små när de kommer upp i samma ålder. Vi har verkligenkul ihop  

Ångrar jag något? Nej egentligen inte. Jag skulle velat ha pluggat på universitetet i tidig ålder. Inte som 35 åring😊. Men annars lever jag ett riktigt härligt liv.

Energin är som bortblåst 

jaha, så står man i ett sorts vägskäl, spännande, oförägbart och lite tomt. Livet rullar liksom förbi i samma fart, fast jag har tagit en pause, springandes. Så kan man väl sammanfatta det hela. Jag har en positiv framtidstro men när man varit med om det jag varit om så sipprar den positiva energin iväg. Kan inte hjälpas och förmodligen ska man bara låta det ske.

Är man som jag, positiv och glad är denna känslan jättejobbig och inte alls välkommen. Känslan av att inte vara önskvärd men att man ändå får sitta kvar och vara trevlig. 

Har lust att bara skrika rakt ut till alla stick och brinn! Jag har gjort mitt här låt mig gå. 

Tanken med denna bloggen var att den ska vara positiv, men ibland kommer livet ikapp. 

Vuxen trotsålder

där befinner jag mig för tillfället, känns som jag vill göra revolt mot allt och alla och det känns härligt och befriande. Varför ska livet vara en perfekt tidsplanerad plan? Varför inte bara vara sig själv? Tänk på ditt personliga varumärke?!! Vaddå? Tippar på det flesta som träffat mig (även mina vänner) tycker jag är en helt OK tjej, t.o.m riktigt bra, lättsam och kul.

Varför ska jag behöva måla upp en perfekt fasad, där man inte säger eller gör fel. Helst verka snabbt och effektivt i det tysta. Jisses, jag ska inte kandidera till posten som USAs nästa president, eller för den delen bli en offentlig person. Jag tänker bara vara just jag!! Det måste väl vara OK? Personlig varumärke ska väl spegla just ens personlighet? Slappna av lite alla tungrodda svenskar, slappna av, jag lovar livet blir roligare och mer innehållsrikt. 

Bjud på er själva. Bifogad bild är på en mamma i min dotters klass hon är hysteriskt rolig och bjuder verkligen på sig själv. Hennes glädje smittar av sig❤️