En relation, 2 individer

Är det inte helt fantastiskt att man träffas och blir förälskad, är det inte otroligt att det finns någon för alla. Vi är ca 50% kvinnor och 50% män. Har funderat lite på relationer i stort, att det är svårt tror jag vi alla kan skriva under på. Att det förekommer kompromisser det är väl egentligen inte så konstigt. Men när börjar vi försöka förändra varandra.I vissa relationer blommar den ena partnern och utvecklas i den riktning i samma relation kan vi hitta motsatsen, där den andra partner vissnar.

Jag menar de lever ju i samma relation. ska inte det betyda att de ska blomma lika mycket? eller är det alltid så att för en ska kunna leva fullt ut så måste det vara på bekostnad av den andre partnern? Kan man leva i en relation där båda blommar? Kan vara så att man går i cykler, när den ena är stark blir det på bekostnad av den andre. Tillslut kan det säkert bli så att den ena får ett övertag och tar över och det blir mer och mer den som blir den svaga.

När jag ser runt omkring mig på mina vänner och familj så blir det verkligen tydligt vem som är den som blommar och vem det är som torkat ut, oftast av bekostnad av den som blommar.

Vem har egentligen rätt att ändra någon annan? vem har någonsin sagt att det är OK? och vem bestämmer att det ena är rätt och det andra är fel? Vi är väl alla här på samma grunder? eller ? Har vi inte alla samma värde? Ska vi inte bejaka våra olikheter och lära av varandra istället för att övertyga att vi har rätt?

Låt oss uppskatta varandra som vi är, vi är alla här för att vi ska bidra med något unikt, inte vara likadan som någon annan. Kan man inte det så är det bättre att gå därifrån.

Kärlek

IMG_7071

 

 

 

 

Älska, älskar …älskade

När säger man egentligen att kärleken byter skepnad? för det gör den ju i alla relationer man har. Den är inte konstant, jo kontant är den till ens barn och i viss mån ens föräldrar men annars inte. Livet ändras och så gör vi, vårt mål är ju att ständigt förändras och röra oss framåt. Så gäller väl även för kärleken? för att lyckas krävs ju att båda förändras i samma takt eller åtminstone att man accepteras varandras förändringar eller? Det är det som är utmaningen och ska jag vara ärlig så kanske inte jämlikhet passar så bra in? Kan man verkligen leva jämlikt och ändå ha ett blommande äktenskap? tveksamt.

Jag tror det är svårt att trampa på i samma takt som man gjorde innan man skaffade familj, utan att någon av parterna får “släppa lite mer på sitt ” än den andra. Tror de kan vara svårt att föreställa sig hur man faktiskt kommer att bli före man får barn. Jag tror de som lyckas ändå lyckas i pga att någon “offrar “sig för familjen skull. Det behöver inte vara något dålig.

Livet förändras och så gör vi och jag tycker att vi inte ska se på det så hårt. Kan vi inte bara acceptera att saker händer längst vägen och det är OK, allt behöver inte vara som det en gång va och misslyckas vi så är det OK också. Likväl som man aldrig ska döma andra ska man heller ej döma sig själv. Vill man vidare i livet så behöver ständigt vara i rörelse. Dessutom behöver man bejaka sitt inre och inte vara rädd för det.

Älska alltid dig själv, först och främst och resten får du på köpet, du förtjänar att vara lycklig! Du är unik!

 

 

 

Skilsmässa, kvinnans val?

3 av mina vänner ska skiljas, alla kvinnor som passerat 40! Samtliga skilsmässor väl igenomtänkta. Förra året hände samma sak. Så min fråga vad har hänt med oss kvinnor?70% av skilsmässorna initierats av kvinnorna idag. Så jag frågar igen, vad har hänt? Har vi fått nog? Tar barnen bort vårt behov av att verkligen vara ett par? Känner vi att vi klarar oss ypperligt utan några män efter det att de försett oss med barn? 

Så vad är det då som händer? När sker längtan efter något eget? Är det när man efter år av kompromisser och förnekelse av sitt egenvärde plötligt har fått nog.

När man inser att, jag kan precis lika mycket, är lika smart och jag vill att alla runt omkring mig inklusive mig själv, ska förstå det!

Är det då kvinnorna hoppar av? Efter att ha fullständigt tappat bort sig själva? I en familjerelationer. Eller är man nyfiken på ett fritt liv? Utan massa måsten? Vad är det som triggar? 

Peace out 

Bo med barn i stan

jag växte själv upp i en villa, dessutom i en mindre stad. Jag minns det som en otroligt lycklig tid. Mamma kände alla på gatan och visste precis vart jag var. Jag cyklade överallt och allt var nära. När det var dags för mig att skaffa barn blev det förorten en kort tid för att sedan flytta till stan. Ibland kan jag tänka att mina barn går miste om samma härliga uppväxt som mig. Men inser att det handlar inte vart eller hur man bor.  Det handlar om vad man gör det till, det kräver mer kreativitet och ork. Behöver gå ut till en park och kanske inte samma park varje gång. Lära sig cykla skedde på en skolgård i närheten. Att cykla till skolan var inte aktuellt förrän i 4:an

Men att bo i stan betyder att man har nära till olika parker, vi tar oss till bion på mindre än 10 minuter, dessutom har vi en massa kulturella saker och annat att njuta av. Så det vi missar i att ha i en trädgård tar vi igen på kulturella besök av olika slag. Nu när jag slipper dra in tunga, smutsiga vagnar i hissen. Eller behöver ta hänsyn till grannar tidigt på morgonen/ mitt i natten. Då kan jag säga att jag älskar stan och alla möjligheter den har att bjuda på.  Hus bor jag i när jag är pensionär i Florida!!

 

Kärleken till sig själv

kärleken till sig själv och till andra är rätt knepig, vi kvinnor är så hårda mot oss själva. Vi har så höga krav på oss själva. Tycker inte vi begär lika mycket av alla andra runt omkring oss, men vi ska vara övermänskliga. Vi ska fixa allt, utbildning, karriär,man,barn, perfekt hem och dessutom ett perfekt yttre. Allt ska vara perfekt. 

Vad beror det på? Vi är tuffa mot oss själva och mot andra tjejer. Varför inte hjälpa och stötta varandra? Vara glada för andras framgång. Vad spelar det för roll? Hjälp varandra och livet kommer bli roligare.

 En annan sak som jag tycker är så konstigt är att vi har så svårt att ge varandra komplimanger, vad handlar det om? Ser ni alla som rivaler? Jag har inga problem och är för den delen rätt snabb med att ge komplimanger och hurrar rop till mina medsystrar, men det är ytterst få som ger tillbaka. 

Så synd

  

Fler singelmammor skaffar barn

Förr så var det lågavlönade oftast unga tjejer som blev ensamstående mammor. I takt med att vi fått större valmöjligheter har den bilden nu förändrats. 

Det finns fortfarande ett gäng unga ensamstående mammor men vi hittar också en ökande grupp med ensamstående mammor över 35. Där man säkert har försökt hitta en framtida partner ( eller helt enkelt valt bort en partner) att skaffa barn men inte lyckats. Längtan efter barn har gjort att man väljer att skaffa barn själv antingen via spermadonatorer eller via adoption. 

Jag hade gjort samma val om jag vid 35 års ålder inte hade hittat en partner att skaffa barn med. Extra fint tycker jag det är för dem som faktiskt ger adoptionen en chans. Att kunna erbjuda ett barn som inte har det så bra, ett nytt hem full av kärlek och värme. 

Här hittar vi även lesbiska tjejer. Härligt med starka, självständiga kvinnor som vet vad de vill. Det här gäller givetvis män också men den här bloggen är riktad till kvinnor, så det får någon annan skiva om.