Glada skratt, ett måste..

Jösses, ibland slår det mig hur olika människor är, hur vissa bara har bestämt sig för att inta en extremt sur sida. Förstår inte varför? det är så dränerande. Jag har en granne- surtanten kallar vi henne- hon är sur jämt, på alla BRF möten klagar hon alltid, hon säger aldrig hej till mig torts att jag säger det varje gång, min man däremot säger hon alltid hej till.

Samma sak hände idag fast denna gång satt vi ett gäng tjejer alla i 40 års åldern. Förvisso kände de flesta varandra sedan tidigare, men i vårt gäng- (planering av en möhippa), sitter det med en tjej som är så stel och tråkig att världen liksom stannade upp varje gång hon sa något. Det började med att hon skulle beställa något på Starbucks, väl där pratar killen i kassan enbart engelska, något hon vägra att bemöta, hon väljer då att endast prata svenska, torts att han inte förstår. Visst av princip ska han väl kunna svenska om han serverar på ett svenskt kaffe, men ändå…Det slutar med att jag agerar översättare vilket givetvis inte gjorde henne direkt gladare.

Hela hon lyser sur, och jag funderar ändå lite nyfiket på hur hennes liv ser ut om dagarna. Hon är säkert lyckligare i sitt liv än vad jag är just nu men jag tycker ändå det är så otroligt intressant.

Surtanter trodde jag tillhörde generation äldre men nu verkar det krypa längre ner i åldrarna, eller så är det jag som håller på att bli äldre, vet inte riktigt svårt att veta..

Ska aldrig bli en surtant- jag lovar det – aldrig..

Spelar det någon roll? 

Har precis spenderat en vecka på ett underbart ställe,Marocco! Där livet verkligen går i slowmotion! Ingen stressar man tar dagen som den kommer. Underbar härlig attityd, den skulle tyvärr aldrig hålla i Stockholm. Här springer alla jämt i stort sett. Man har bråttom till allt, fast har man det egentligen? 

Beställde massage och fick tid 15:30; 16:00 dök hon upp med ett lätt sorry! Hennes verksamhet hade förmodligen inte blommat här i Sverige. Men på något sätt gillar jag attityden. Mitt resesällskap var ytterst stressade av att guiden inte gick snabbare nog genom Marrakesh gator och att han dessutom pratade alldeles mycket. Är vi inte på semester? Är det inte nu vi har tid att bara vara? Mannen drömde massor under hela veckan pga av en understimulerad hjärna (enligt honomsjälv) måste det vara action hela tiden? 

Kanske har tiden (utan jobb) gjort mig förslappad och lite intelligentsbefriad eller så har jag helt enkelt förlängt mitt liv med ett par månader pga lägre kortisol, mindre stresshormoner. Fast jag är faktiskt uttråkad och less på samma gång, jag vill ju ha saker att göra men helst under några få timmar per dag, när jag själv vill. Hmm vilken arbetsgivare annat än mig själv skulle tycka det vore OK? 

Tror vi alla skulle må så mycket bättre av att bara stanna upp, tänka efter och leva lite i nuet. Inte för att du behöver vara mindfull hela tiden. Man kanske inte behöver stå och tänka på hur det känns att hålla diskborsten när man väl gör det. Men att stanna upp i sina egna tankar, bromsa lite och bara känna och reflekera vad det är man egentligen tänker. 

Tycker mina egna tankar kan skrämma mig ibland, mycket negativa självkritiska tankar. Varför det egentligen? Jag är bra, och duktig behöver bara övertyga mig själv om det. Och förresten varför behöver jag vara duktig och superbra? Är det inte bra att vara bara vara sig själv? Att bejaka sig själv? Inse att man är unik och har massor att ge dem som behagar att lyssna och ta emot? 

Reflektera och njut, i den mån ni klarar av

 Atlasbergen🌺  
 

Psykologi på hög nivå, eller tjuvlyssning?

Jag är genuint intresserad av människor. Vad olika personligheter kan tillföra eller förgöra. Som person är jag rätt öppen av mig, jag delar med mig av mig själv utan att för den skull avslöja alla mina inre demoner. Långt ifrån alla gör det, vilket är bra. Det är bra med dynamiken av olika karaktärer i en grupp, fast jag föredrar att umgås mer med vissa. Jag har en stor social förmåga, jag kan umgås med i stort sett alla utan problem. Jag får energi av andra. 

Det finns ett fåtal huvudkaraktärer där ute, lär man sig dom så har man nytta av dem i många olika sammanhang. För mig personligen gillar jag människor som delar med sig lite av sig själva. Det gör relationerna så mycket mer intressanta. 

För en bra diskussion eller samtal är att ge och ta, att dela med sig lite av sitt bagage och tankar. Sedan har vi de där personerna som alltid finns med på alla sociala sammanhang men som inte säger speciellt mycket. De sitter mest och nickar, lyssnar och kan i bästa fall kommentera något men avslöjar yttersts sällan något personligt om sig själva. De åker snålskjuts på andras berättelser för att sedan vara knäpptysta. Vad får dom ut av det? Är det dom som är supersmarta? Tillräkligt sociala för att bli inbjudna men håller sedan tyst för att inte avslöja något. De riskerar ju aldrig att hamna på någons skitsnackslista. Det kanske är strategisk Psykologi på högsta nivå. 

 Sedan finns det dom som  oavbrutet pratar om sig själva och inte väljer att lyssna på andra. 

Vet du hur du är? Det kan vara bra att ta reda på det. En karaktär någonstans på mittskalan är nog bra. 

Middagsfrid! med gäster 

är det inte underligt att kvinnorna alltid samlas i kökets och hjälps åt och att männen hittar sin tillvara på andra håll. De lyckas sedan hålla sig borta från köket under hela kvällen. Måste vara så skönt, vi kvinnor babblar ju nonstop så det går oss liksom förbi utan att vi ens märker det har vi både lagat mat, tagit hand om disken, mutat barnen och fixat kaffet. Hmmmm  

   
  

Östermalmsnytt praovecka

Fick Östermalmsnytt härom dagen och fick en smärre chock. Jobbar inom markand så jag har ju lite koll på hur man bör kommunicera. Jag erkänner, tanten i mig vaknade till liv och jag skrev klagobrev till redaktionen direkt. Jag bjuder på det så slipper någon annan göra det. 

Maxa, uberspejsat & fajtas använder väl knappast någon  som passerat 11 års ålder eller? 

Tanten ❤️

  

Arga lappen tanten 

har en granntant som är så sur hela tide, hon klagar på allt och alla! Jag blir trött bara jag ser på henne. Hur orkar man vara konstant sur. 

Det är till och med så att mungiporna i normal tillstånd ( har aldrig sett henne le, tror inte hon kan) är permant nedåt. Dom går säkert inte få upp.  

Hon är skilld, tror jag det! grattis till den mannen säger jag bara.  Vem orkar stå ut med henne? Min man gnäller ibland över att jag är sur. Undrar vad han skulle säga efter ha spenderat ett par dagar i hennes sällskap. 

Sura lappentanten.