Äntligen- jobb

För mer än 1 år sedan blev jag av med jobbet via en omorganisation. En tid som jag idag kan se som mitt värsta året i mitt liv. Jag fick ett avgångsvederlag som jag vara nöjd med men jag tyckte ändå att det var hemskt. Jag tappade en del av min identitet, min självkänsla sjönk för varje tack för din ansökan men vi har valt att gå vidare med en annan kandidat.. Under nästan ett helt år gjorde jag alla rätt enligt boken. Jag nätverka, gick på möten, utbildningar, övade på att skriva CV, personliga brev, elevator pitch ( ifall jag skulle stöta på en chef som var i rekryteringstagen) så skulle jag på 3 minuter kunna sälja in mig själv som en pontential ny medarbetare.. Visst jag blev kallad på några intervjuer men kom aldrig längre än så.

Jag är super duktig på CV, personliga brev och att dra elevator pitches!

Nu har jag blivit kallad på 5 intervjuer på mindre än 2 veckor, varav en av dem kom tillbaka med ett jobberbjudande :).. nu gäller det att ta sig en riktigt funderare och ta ett beslut! en rätt angenämt problem…

Härligt! tack för detta

Jaha, stress, stress på olika sätt

Livet ter sig ändå roligt, först är man stressad över att inte ha jobb, att vara arbetslös och leva på existens-minimum i en stadens rikaste områden. Sedan får man ett jobb, då uppstår en annan sorts stress.

Men jag är ändå glad för jobbstressen. Att leva under stressen att inte få ihop pengar är nedvärderande och hemskt. Jag valde ju aldrig att bli av med jobbet, det blev jag genom en omorganisation. På 1 minut var 14 år på samma ftg inget värt..men jag väljer ändå att se det positivt. Jag blev rik på massor av erfarenheter och har nu ( i min nuvarande tjänst) fått möjlighet att jobba inom en branch som jag förmodligen aldrig hade valt själv. Jag har lärt mig massor på dessa 2 månader, vilket jag är oerhört glad över.

En bra stress infinner sig hos mig nu, en stress över att inte hinna med varken jobb eller fritid! Fast det är verkligen ett lyxproblem, i det stora hela. Bättre att leva lite än att inte leva alls och ur varje kris växer något nytt upp. Det gångna året har verkligen gett mig perspektiv på livet, det har varit en av de tuffaste perioderna i hela mitt liv. Man slängs mellan hopp och förtvivlan, mellan avslag och intervjuer. Ett säkert sätt att få urdålig självförtroende. Så året har verkligen satt sina spår både i kropp och själ..Så glad att det är över!

 

Jag jobbar, jag åker till jobbet

2 veckor har jag nu jobbat, arbetat på ett arbete! konstigt. Det är skönt och tröttsamt, tröttsamt att inte kunna röra sig fritt om dagarna som jag kunnat gjort tidigare men också att vara ute, gå promenader och röra mig fritt.

Men att ha ett jobb betyder så oerhört mycket, en frihet vad det gäller pengar, dessutom får man helt plötsligt en identitet en tillhörighet en ny gemenskap. Svår att förklara men bra, jag behövde det här! det kom i rättan tid! Min sista tid som arbetslös var riktigt hemsk. Förstår inte hur någon människa frivilligt vill gå hemma, men alla är vi olika och tur är väl det.

Tiden som hemmavarande fru var ju allt annat än glamoröst, visst var det härligt att slippa gå upp på morgonen eller för den skull alltid vara flexibel för en lunch, och ja, jag saknar promenaderna! men annars nej, jag är nöjd än så länge!!

 

 

 

Hur stora prövningar ska man klara?

Jag är en optimist ut i fingertopparna, jag är positiv och flexibel, jag är sällan eller aldrig sur eller arg. Jag tror att vi behöver gå igenom vissa saker för att det är meningen att vi ska göra det. Jag tror på att alla personer som kommer in i ens liv har något att lära oss, och jag uppskattar och välkomnar utmaningar på alla plan. Nu känner jag bara att min ork håller på att ta slut. 2016 har verkligen varit en prövning på alla plan, då menar jag verkligen på alla plan. Om jag nu ska lära mig något av detta så tycker jag att jag har gjort det, nu räcker det faktiskt, jag behöver inte fler prövningar.

Men hur länge ska man behöva stå ut? Att vara arbetssökande är det tuffaste utmaningen jag har gått igenom, eller rättare sagt att hela tiden få tack för din ansökan men vi har gått vidare med en annan kandidat. För varje nej dör ens självförtroende lite till.

Att vara stark och glad har alltid varit något jag eftersträvar men det är för tillfället assvårt och deppigt till max. Hur gör man när man känner att man egentligen inte orkar mer men måste? att sjukskriva mig kommer inte lösa något, även fast jag i min nuvarande situation säkert skulle få det beviljat. Jag behöver komma vidare, få tillbaka något sorts liv, sluta bli utsatt för prövningar hela tiden. OK, ett smått desperat rop på hjälp. Sedan har jag oerhört svårt att känna mig beroende av en annan människa som jag idag gör (min man). Det gör ju inte saken bättre.

Jag ska verkligen inte klaga, jag har 4 friska barn, jag själv är frisk och resten av min familj. Jag har fina vänner och bor bra, det är bara sååååå jobbigt just nu!

Ok, ut på en långpromenad i solen så kommer det säkert kännas bättre! Njut av det man kan njuta av.

 

 

 

Jobbsökande söker match

Ok, nu kommer super bittra Fia. Behöver verkligen skriva av mig. Jag vet jag är oerhört tacksam och glad över massor av saker men även min positivitet har sina gränser. Oerhört less på jobbsökandet, kan verkligen inte säga det tillräckligt många gånger. Ska man behöva börja om på noll, från scratch? börja som junior i någon galen branch? är det verkligen så långt ner man behöver sträcka sig? Har man halverats i värde i samma takt som man åldras eller vad är  problemet? hur många nej orkar man få? Jag brukar vara duktigt på att ladda om och starta upp på nytt, men nu är även min botten nådd. Min motivation är nere på noll. Jag har följt alla råd jag har fått, varit aktiv på olika sociala forum, givet det där lilla extra HELA TIDEN i alla lägen.

Är mer förbannad än ledsen, mer frustrerad än arg om det nu är någon skillnad på det. Högskoleutbildning men framförallt över 15 års arbetserfarenhet verkar spela någon större roll. Jag får helt enkelt börja om från början! Fullständigt bortkastad tid.

Jag kanske hade en överoptimistisk tro på att det skulle vara lättare att hitta nytt jobb. Trodde någonstans att jag skulle vara högaktuell, men ställer mig ödmjuk till det hela och inser att jag verkligen har precis lika liten chans som alla andra som ligger i den där ansökningshögen.

Ladda om och tänka nytt, nya strategier behövs.

 

 

 

 

Gymdags 

Jaha, så kom man iväg tillslut, arg och frustrerad efter ha sökt massa  jobb och ringt 2. Less på arroganta rekryterare och svårtolkade annonser. Less på att vara miss Nice, göra allt rätt enligt alla normer och regler! Asless ! Jag går ide och vaknar när jag är mitt i min nästkommande karriär! 

Yes! 

   
 

I Brist på jobb 

Och andra sociala trevligheter styr jag nu vägen till gymmet för en välbehövd tabata omgång! Sjukt less på att skriva personliga brev och ringa och fjäska för blivande arbetsgivare! 

Har man inte dåligt självförtroende innan så får man garaterat det efter några månaders arbetslöshet. Inga motivations coacher i världen kan hjälpa en med det. Startar dagen med full entusiasm och avslutar den i ett bottenlöst hål! Japp så är livet hos en som gärna vill ha jobb! 

Man får vara glad för det lilla! Utslagen är inte riktigt lika jävliga idag!