Äntligen- jobb

För mer än 1 år sedan blev jag av med jobbet via en omorganisation. En tid som jag idag kan se som mitt värsta året i mitt liv. Jag fick ett avgångsvederlag som jag vara nöjd med men jag tyckte ändå att det var hemskt. Jag tappade en del av min identitet, min självkänsla sjönk för varje tack för din ansökan men vi har valt att gå vidare med en annan kandidat.. Under nästan ett helt år gjorde jag alla rätt enligt boken. Jag nätverka, gick på möten, utbildningar, övade på att skriva CV, personliga brev, elevator pitch ( ifall jag skulle stöta på en chef som var i rekryteringstagen) så skulle jag på 3 minuter kunna sälja in mig själv som en pontential ny medarbetare.. Visst jag blev kallad på några intervjuer men kom aldrig längre än så.

Jag är super duktig på CV, personliga brev och att dra elevator pitches!

Nu har jag blivit kallad på 5 intervjuer på mindre än 2 veckor, varav en av dem kom tillbaka med ett jobberbjudande :).. nu gäller det att ta sig en riktigt funderare och ta ett beslut! en rätt angenämt problem…

Härligt! tack för detta

Ny arbetsplats högt, högt upp

Så tacksam över det, vi bytte kontor, från ena sidan stan till den andra. Det tidigare kontoret var placerad i en förort norr om stan. Att sitta på en tunnelbana i 20 minuter under jord, är ingen härlig start på dagen alls. Så att nu kunna ta mig till jobbet ovan mark i en buss eller cyklandes är en sådan befrielse.  Så skönt! 

Påsken är över och jobbet hopar sig och jag fundera fortfarande på vad jag vill göra när jag växer upp. Knäppt att i min ålder inte lyckas räkna ut det är ju sorgligt, ibland undrar jag om man bara ska köra på med något testa på ett koncept och se vart det tar en. 

Jag tror det är svårt att veta vad man vill efter det att hjärnan under så många år varit koncentrerad på alla andra. Visste man det inte innan så är det nog svårt att bara komma på det. Då kanske man bara ska kasta sig ut och testa, hur fel kan det gå? 

Testa nytt utan att ge upp är ju nyckel till att i vilket fall få en början till en success, eller? Det känns som rätt tid att testa. 

Hemmafruns sorgliga dilemma

Få är de i vilket fall i Sverige och tur är väl det. Det jag har sett är tyvärr rätt sorgligt!  Att vara hemma och ta hand om sin familj är ju en hedersam sak, som verkligen inte ska förminskas på något sätt. Men jag kan ändå inte slutas förundras över att man fortfarande gör det valet och framförallt i Sverige. Jag förstår att man gör det om man får en utlandspost under några år, eller bosätter dig i ett land där det faktiskt är mer vanligt att man är hemmavarande med barn än tvärtom. Men väl här hemma, så känns det ändå bortkastat, vilket fall om barnen har passerat förskoleåldern egentligen redan från det att barnen är 3-4 år.

För jag undrar för vem skull man stannar hemma? knappast för barnen, knappast här i Sverige där vi har ett väl fungerade förskola och fritidsverksamhet. Om något så tycker jag att man gör barnen en otjänst genom att inte få tillgång till att leka med jämnåriga barn. Oavsett om man på hemmaplan bakar, leker och gör allt för sina barn. Lagom är givetvis nyckeln. Lagom mycket tid på fritids/förskola, varken för lite eller för mycket.

Jag frågar ännu en gång vem gynnar det? tror inte barnen kommer minnas alla roliga bak de hade med sin mamma, eller är det det de minns? Tror däremot att de minns roliga saker de gjorde med sina kompisar på fritids. Självklart gäller detta inte alla barn. Vissa barn gynnas säkert av lugn och ro i hemmets vrå. Å nej jag säger inte detta för att jag har dåligt samvete för att jag inte stannat hemma med mina barn mer. Jag beundrar dem som gör det, det är inget för mig.

Tänker man sedan på den hemmavarande föräldern, vad händer med den? vilken identitet får den? den evige mamman, hemmafrun?(utgår från att det är mamman) som i slutändan inte har mycket mer att prata om än barnen. Det blir ju också en roll att bära, vill man identifiera sig med den rollen, hela sitt liv. Alla människor har ett behov av att känna sig behövda och så även dessa kvinnor. Får de då känna det via sina barn? och sen då när barnen är så pass stora att behovet inte är lika stort längre vad händer då? Vill man också inte ha en egen identitet inte tillhöra någon annan? vara fullt beroende av någon annans inkomst? göra något utanför familjens trygghet? något för sig själv?

Jag har full respekt för hemmavarande mammor, jag har bara lite svårt att förstå deras val och framförallt för vem skull de gör det? sin egen eller barnens? och egentligen spelar det ingen roll med tanke på att alla gör som de själva vill och känner för..

Må gott!


 

Dags att börja träna! Arbetsbefriad

En nystart i livet fick man vare sig man ville eller inte, arbetsbefriad som det så fint heter. Utköpt kan man också säga, allt funkar. För mig är det en ny ovan situation. Gäller att inte tappa fokus utan fortsätta som tidigare. 

Håller på att avsluta pågående projekt på jobbet och räknar med att min sista arbetsdag bli i början av juli. Sedan blir det semester och nytt liv, nya utmaningar. 

Dags att börja träna i dubbel bemärkelse, träna på att söka jobb/ starta eget och träna nu när jag har lite mer tid. Ge barnen lite mer tid. 

Har ett mål, det är att prova samtliga SATS klasser som finns tillgängliga 😜. Kan ju inte bli annat än bra. Superkroppen here I come. 

Sverige ett perfekt land! Eller?

Hörde något otroligt intressant häromdagen. Vi är det land som har kommit längst när det gäller jämlikheten mellan män och kvinnor. Även fasta jag är den första att hålla med om att det finns massor kvar att jobba på.

Vi är det landet som är mest accepterande mot homosexuella. Sverige är de som är minst rasistiska. Vi är ett tåligt och snällt folk om lite mesigt i vissa fall. Vi diskuterar ogärna politik eller löner. Vi anpassar oss och är nöjda. Hmm fast är vi så nöjda egentligen? Eller är det bara ett spel? Jag tycker det känns som det bubblar under ytan. Många är missnöjda och sura. Man unnar inte varandra lycka och pratar illa bakom varandras ryggar. Hemskt. Verkligen hemskt.

Det är skönt att vi har ett samhälle som fungerar och jag hoppas innerligt att det kommer blir bra och att folk blir lite mer vänliga och glada. Det kostar inget att ge beröm till andra eller att vara vänlig!!! Öppna dörrar till små barn eller åtminstone tacka när en liten står och håller upp dörren. . Tänk på att vi alla ansvara för att uppfostras och guida våra barn Ät det så här vi blir av att vara så snälla och anpassa oss i tid och otid.?

Nja vi må ha ett bra Sverige på många sätt men vi kanske skulle må bra av att inte anpassa osa och vara för snälla!!?

IMG_0444.JPG