Självgodamäns sexlust

Kvinnors sexlust avtar i samband med småbarnsåren, det handlar snarare om totalbrist av egentid, sömn och allt vad det innebär att låna ut sin kropp, själ och hjärna till en miniperson. Jag tror att det rent av kan vara en biologisk överlevnadsmekanism, naturen säkerställer att det inte föds fler barn på ett tag så att kvinnan orkar ta hand om sina barn. För det är krävande hur mycket vi än försöker att göra det så naturligt som möjligt, så blir man trött i både själ och kropp. Jag har efter 4 barn trots allt en viss vetskap om hur det känns.   

Tillfråga på allt detta så klagar männen på att de känner sig bortvalda. Hur de alltid kommer på sista plats. Hur sexlivet knappt existerar. 

Jag tror många gånger att småbarnsåren stress och sömnlöshet och insikten om att mannen har levererat sitt bidrag till att föra sitt DNA vidare räcker för att få kvinnor att ifrågasätta vad de ska ha mannen till. 

Speciellt nu när man blir mer och mer jämlika. Vi arbetar lika mkt på våra jobb som våra män+  att vi arbetar mer än männen i hemmet, fast vi fortfarande får lägre lön😩 ekvationen går inte ihop. 

Så ni män som klagar över att era fruar har tappat sexlusten, ta en god titt på er själva och fundera en extra gång varför sexlusten är borta. Det kan ju hända att era kvinnor har enorm sexlust men de kanske inte tänder just på dig? Eller? 

Hemmafruns sorgliga dilemma

Få är de i vilket fall i Sverige och tur är väl det. Det jag har sett är tyvärr rätt sorgligt!  Att vara hemma och ta hand om sin familj är ju en hedersam sak, som verkligen inte ska förminskas på något sätt. Men jag kan ändå inte slutas förundras över att man fortfarande gör det valet och framförallt i Sverige. Jag förstår att man gör det om man får en utlandspost under några år, eller bosätter dig i ett land där det faktiskt är mer vanligt att man är hemmavarande med barn än tvärtom. Men väl här hemma, så känns det ändå bortkastat, vilket fall om barnen har passerat förskoleåldern egentligen redan från det att barnen är 3-4 år.

För jag undrar för vem skull man stannar hemma? knappast för barnen, knappast här i Sverige där vi har ett väl fungerade förskola och fritidsverksamhet. Om något så tycker jag att man gör barnen en otjänst genom att inte få tillgång till att leka med jämnåriga barn. Oavsett om man på hemmaplan bakar, leker och gör allt för sina barn. Lagom är givetvis nyckeln. Lagom mycket tid på fritids/förskola, varken för lite eller för mycket.

Jag frågar ännu en gång vem gynnar det? tror inte barnen kommer minnas alla roliga bak de hade med sin mamma, eller är det det de minns? Tror däremot att de minns roliga saker de gjorde med sina kompisar på fritids. Självklart gäller detta inte alla barn. Vissa barn gynnas säkert av lugn och ro i hemmets vrå. Å nej jag säger inte detta för att jag har dåligt samvete för att jag inte stannat hemma med mina barn mer. Jag beundrar dem som gör det, det är inget för mig.

Tänker man sedan på den hemmavarande föräldern, vad händer med den? vilken identitet får den? den evige mamman, hemmafrun?(utgår från att det är mamman) som i slutändan inte har mycket mer att prata om än barnen. Det blir ju också en roll att bära, vill man identifiera sig med den rollen, hela sitt liv. Alla människor har ett behov av att känna sig behövda och så även dessa kvinnor. Får de då känna det via sina barn? och sen då när barnen är så pass stora att behovet inte är lika stort längre vad händer då? Vill man också inte ha en egen identitet inte tillhöra någon annan? vara fullt beroende av någon annans inkomst? göra något utanför familjens trygghet? något för sig själv?

Jag har full respekt för hemmavarande mammor, jag har bara lite svårt att förstå deras val och framförallt för vem skull de gör det? sin egen eller barnens? och egentligen spelar det ingen roll med tanke på att alla gör som de själva vill och känner för..

Må gott!