Äntligen- jobb

För mer än 1 år sedan blev jag av med jobbet via en omorganisation. En tid som jag idag kan se som mitt värsta året i mitt liv. Jag fick ett avgångsvederlag som jag vara nöjd med men jag tyckte ändå att det var hemskt. Jag tappade en del av min identitet, min självkänsla sjönk för varje tack för din ansökan men vi har valt att gå vidare med en annan kandidat.. Under nästan ett helt år gjorde jag alla rätt enligt boken. Jag nätverka, gick på möten, utbildningar, övade på att skriva CV, personliga brev, elevator pitch ( ifall jag skulle stöta på en chef som var i rekryteringstagen) så skulle jag på 3 minuter kunna sälja in mig själv som en pontential ny medarbetare.. Visst jag blev kallad på några intervjuer men kom aldrig längre än så.

Jag är super duktig på CV, personliga brev och att dra elevator pitches!

Nu har jag blivit kallad på 5 intervjuer på mindre än 2 veckor, varav en av dem kom tillbaka med ett jobberbjudande :).. nu gäller det att ta sig en riktigt funderare och ta ett beslut! en rätt angenämt problem…

Härligt! tack för detta

Ny arbetsplats högt, högt upp

Så tacksam över det, vi bytte kontor, från ena sidan stan till den andra. Det tidigare kontoret var placerad i en förort norr om stan. Att sitta på en tunnelbana i 20 minuter under jord, är ingen härlig start på dagen alls. Så att nu kunna ta mig till jobbet ovan mark i en buss eller cyklandes är en sådan befrielse.  Så skönt! 

Påsken är över och jobbet hopar sig och jag fundera fortfarande på vad jag vill göra när jag växer upp. Knäppt att i min ålder inte lyckas räkna ut det är ju sorgligt, ibland undrar jag om man bara ska köra på med något testa på ett koncept och se vart det tar en. 

Jag tror det är svårt att veta vad man vill efter det att hjärnan under så många år varit koncentrerad på alla andra. Visste man det inte innan så är det nog svårt att bara komma på det. Då kanske man bara ska kasta sig ut och testa, hur fel kan det gå? 

Testa nytt utan att ge upp är ju nyckel till att i vilket fall få en början till en success, eller? Det känns som rätt tid att testa. 

Jag jobbar, jag åker till jobbet

2 veckor har jag nu jobbat, arbetat på ett arbete! konstigt. Det är skönt och tröttsamt, tröttsamt att inte kunna röra sig fritt om dagarna som jag kunnat gjort tidigare men också att vara ute, gå promenader och röra mig fritt.

Men att ha ett jobb betyder så oerhört mycket, en frihet vad det gäller pengar, dessutom får man helt plötsligt en identitet en tillhörighet en ny gemenskap. Svår att förklara men bra, jag behövde det här! det kom i rättan tid! Min sista tid som arbetslös var riktigt hemsk. Förstår inte hur någon människa frivilligt vill gå hemma, men alla är vi olika och tur är väl det.

Tiden som hemmavarande fru var ju allt annat än glamoröst, visst var det härligt att slippa gå upp på morgonen eller för den skull alltid vara flexibel för en lunch, och ja, jag saknar promenaderna! men annars nej, jag är nöjd än så länge!!

 

 

 

Hur stora prövningar ska man klara?

Jag är en optimist ut i fingertopparna, jag är positiv och flexibel, jag är sällan eller aldrig sur eller arg. Jag tror att vi behöver gå igenom vissa saker för att det är meningen att vi ska göra det. Jag tror på att alla personer som kommer in i ens liv har något att lära oss, och jag uppskattar och välkomnar utmaningar på alla plan. Nu känner jag bara att min ork håller på att ta slut. 2016 har verkligen varit en prövning på alla plan, då menar jag verkligen på alla plan. Om jag nu ska lära mig något av detta så tycker jag att jag har gjort det, nu räcker det faktiskt, jag behöver inte fler prövningar.

Men hur länge ska man behöva stå ut? Att vara arbetssökande är det tuffaste utmaningen jag har gått igenom, eller rättare sagt att hela tiden få tack för din ansökan men vi har gått vidare med en annan kandidat. För varje nej dör ens självförtroende lite till.

Att vara stark och glad har alltid varit något jag eftersträvar men det är för tillfället assvårt och deppigt till max. Hur gör man när man känner att man egentligen inte orkar mer men måste? att sjukskriva mig kommer inte lösa något, även fast jag i min nuvarande situation säkert skulle få det beviljat. Jag behöver komma vidare, få tillbaka något sorts liv, sluta bli utsatt för prövningar hela tiden. OK, ett smått desperat rop på hjälp. Sedan har jag oerhört svårt att känna mig beroende av en annan människa som jag idag gör (min man). Det gör ju inte saken bättre.

Jag ska verkligen inte klaga, jag har 4 friska barn, jag själv är frisk och resten av min familj. Jag har fina vänner och bor bra, det är bara sååååå jobbigt just nu!

Ok, ut på en långpromenad i solen så kommer det säkert kännas bättre! Njut av det man kan njuta av.

 

 

 

40-årskris, övergångsålders, medelålders

Medelålders känn på den, den låter… gammal och lite trist. Borde finnas ett bättre namn. Samma sak med övergångsåldern.. jösses får svallningar av bara namnet . På Japanska heter övergångsåldern “den andra blomningen” det låter väl fint? är det det inte så vi ska se det att vi går in i en ny fas? Läste en artikel i SVD i helgen den handlade om att vi inte skulle kalla 40 årskris för just kris. Vi skulle se det som en utveckling. Fast där är jag lite kluven, för jag hävdar fortfarande att vissa krisar. Börjar tokträna när man aldrig tidigare gjort det och anmäler sig till diverse långdistans och galan tävlingar bara för att, då andas det kris för mig, men vem är jag att döma någon annan?

Tror säkert att många vaknar till liv igen efter att ha befunnit sig i en dvala under en längre tid. Inser att 20 ligger rätt långt tillbaks i tiden och det man har framför sig nästa gång man fyller jämt är 50..Kanske är tänkt att vi skulle starta om just runt 40? hitta nytt jobb, bli egna, eller hitta en ny parter och starta på nytt.. kanske är det som är meningen med 40 årskrisen?

Eller så är det ett sätt att väcka oss till liv igen, så att vi inte fortsätter ödsla tid på onödiga saker. För männens del så tror jag de behöver få känna av att det fortfarande är män, att de forfarande kan ta hem det där bytet efter en lång dags jakt.. att de forfarande har ett värde och duger. Att de fortfarande tillhör alfhaneklanen. För de gillar att känna sig behövda och beundrande av både kvinnor och andra män..Nåja.. hmmm

För kvinnorna handlar det ofta om en total omstart, byte av  karriär och män, har ett antal vänninor som separerar efter några års dvala, vad vill de få ut av det hela? vad är deras vinst? ja..enligt mina vänninor.. frihet att leva det liv de vill, som av någon underlig anledning blivit bort kompromissat under massor av år…

hmmmm

IMG_3708

Spelar det någon roll? 

Har precis spenderat en vecka på ett underbart ställe,Marocco! Där livet verkligen går i slowmotion! Ingen stressar man tar dagen som den kommer. Underbar härlig attityd, den skulle tyvärr aldrig hålla i Stockholm. Här springer alla jämt i stort sett. Man har bråttom till allt, fast har man det egentligen? 

Beställde massage och fick tid 15:30; 16:00 dök hon upp med ett lätt sorry! Hennes verksamhet hade förmodligen inte blommat här i Sverige. Men på något sätt gillar jag attityden. Mitt resesällskap var ytterst stressade av att guiden inte gick snabbare nog genom Marrakesh gator och att han dessutom pratade alldeles mycket. Är vi inte på semester? Är det inte nu vi har tid att bara vara? Mannen drömde massor under hela veckan pga av en understimulerad hjärna (enligt honomsjälv) måste det vara action hela tiden? 

Kanske har tiden (utan jobb) gjort mig förslappad och lite intelligentsbefriad eller så har jag helt enkelt förlängt mitt liv med ett par månader pga lägre kortisol, mindre stresshormoner. Fast jag är faktiskt uttråkad och less på samma gång, jag vill ju ha saker att göra men helst under några få timmar per dag, när jag själv vill. Hmm vilken arbetsgivare annat än mig själv skulle tycka det vore OK? 

Tror vi alla skulle må så mycket bättre av att bara stanna upp, tänka efter och leva lite i nuet. Inte för att du behöver vara mindfull hela tiden. Man kanske inte behöver stå och tänka på hur det känns att hålla diskborsten när man väl gör det. Men att stanna upp i sina egna tankar, bromsa lite och bara känna och reflekera vad det är man egentligen tänker. 

Tycker mina egna tankar kan skrämma mig ibland, mycket negativa självkritiska tankar. Varför det egentligen? Jag är bra, och duktig behöver bara övertyga mig själv om det. Och förresten varför behöver jag vara duktig och superbra? Är det inte bra att vara bara vara sig själv? Att bejaka sig själv? Inse att man är unik och har massor att ge dem som behagar att lyssna och ta emot? 

Reflektera och njut, i den mån ni klarar av

 Atlasbergen🌺