Ta för dig det är din tid nu..

Nu har jag jobbat i ca 1 månad på mitt nya jobb och ännu har jag inte känt att jag inte vill gå har ännu inte hitta något som jag retar mig på utan är egentligen oerhört förvånad över hu bra jag trivs. Tänk att jag gått och oroat mig över det ena och det andra innan jag började bara för att inse att jag verkligen har hittat hem på alla plan.

Här har jag tid att utvecklas, får fria händer att göra så, högt till tak och en chef som är helt fantastisk när det kommer till att se till att man mår bra. Dessutom har jag tillräckligt med år på benen för att veta att jag gör rätt bra saker och är trygg i mig själv. Jag vet vart jag vill och vad jag har att erbjuda och det är första gången på ett tag som jag känner att jag faktiskt har mycket att erbjuda.

Självklart finns där utmaningar, i form av en osäker tjej som totalt saknar empati och försöker göra sig hörd på ett rätt otrevligt sätt. Men jag förstår att det har med dåligt självförtroende att göra, så jag låter det vara.

För första gången på länge så känns livet underbart på många sätt. Dessutom är det fantastiskt att få vara med ett gäng tjejer. Prata skönhet, hälsa, botox,filler, gravidmagar,barn och så mkt mer💋

Advertisements

Början till något nytts

Vilket år, vilka år ska jag säga för de senaste 2 åren kan summeras som smått kaos. Kanske inte smått kaos, skulle summera det i livskris faktiskt. Nästan 1 år av arbetslöshet, följt av 10 månaders vikariat på ett stort amerikansk företag som gick igenom världens omorganisation under tiden jag var där.

Folk blev uppsagda och sa upp sig i ett enormt virrvarr och mitt emellan allt stod jag med en chef som bodde i Belgien och galna säljare som inte alls förstod vad man ska ha en marknadsavdelning till. Det fanns ingen kvar som kunde fungera som en mentor eller för den skull kunde lära mig något. Det var några intensiva månade av ett evigt lärande och timslånga samtal med en dansk kollega som befann sig i exakt samma position.

Men, trots detta har jag lärt mig massor både om mig själv och om industrin. Jag har träffat många intressanta människor och har haft en väldigt bra chef, som har uppmuntrat att våga testa och pusha gränser. Jag är nöjd och inser att jag kan mycket mer än jag tror, allt är faktiskt möjligt om man bara vågar och tror tillräckligt på idén och ja, jag kommer sakna denna kaos och människorna jag mött.

Nu går jag vidare mot nya äventyr, nytt jobb, ny början. Ett nytt ftg ett litet svenskt, har endast jobbat på stora Amerikanska företag tidigare. Såå ser fram emot en spännande höst.

Äntligen- jobb

För mer än 1 år sedan blev jag av med jobbet via en omorganisation. En tid som jag idag kan se som mitt värsta året i mitt liv. Jag fick ett avgångsvederlag som jag vara nöjd med men jag tyckte ändå att det var hemskt. Jag tappade en del av min identitet, min självkänsla sjönk för varje tack för din ansökan men vi har valt att gå vidare med en annan kandidat.. Under nästan ett helt år gjorde jag alla rätt enligt boken. Jag nätverka, gick på möten, utbildningar, övade på att skriva CV, personliga brev, elevator pitch ( ifall jag skulle stöta på en chef som var i rekryteringstagen) så skulle jag på 3 minuter kunna sälja in mig själv som en pontential ny medarbetare.. Visst jag blev kallad på några intervjuer men kom aldrig längre än så.

Jag är super duktig på CV, personliga brev och att dra elevator pitches!

Nu har jag blivit kallad på 5 intervjuer på mindre än 2 veckor, varav en av dem kom tillbaka med ett jobberbjudande :).. nu gäller det att ta sig en riktigt funderare och ta ett beslut! en rätt angenämt problem…

Härligt! tack för detta

Ny arbetsplats högt, högt upp

Så tacksam över det, vi bytte kontor, från ena sidan stan till den andra. Det tidigare kontoret var placerad i en förort norr om stan. Att sitta på en tunnelbana i 20 minuter under jord, är ingen härlig start på dagen alls. Så att nu kunna ta mig till jobbet ovan mark i en buss eller cyklandes är en sådan befrielse.  Så skönt! 

Påsken är över och jobbet hopar sig och jag fundera fortfarande på vad jag vill göra när jag växer upp. Knäppt att i min ålder inte lyckas räkna ut det är ju sorgligt, ibland undrar jag om man bara ska köra på med något testa på ett koncept och se vart det tar en. 

Jag tror det är svårt att veta vad man vill efter det att hjärnan under så många år varit koncentrerad på alla andra. Visste man det inte innan så är det nog svårt att bara komma på det. Då kanske man bara ska kasta sig ut och testa, hur fel kan det gå? 

Testa nytt utan att ge upp är ju nyckel till att i vilket fall få en början till en success, eller? Det känns som rätt tid att testa. 

Jag jobbar, jag åker till jobbet

2 veckor har jag nu jobbat, arbetat på ett arbete! konstigt. Det är skönt och tröttsamt, tröttsamt att inte kunna röra sig fritt om dagarna som jag kunnat gjort tidigare men också att vara ute, gå promenader och röra mig fritt.

Men att ha ett jobb betyder så oerhört mycket, en frihet vad det gäller pengar, dessutom får man helt plötsligt en identitet en tillhörighet en ny gemenskap. Svår att förklara men bra, jag behövde det här! det kom i rättan tid! Min sista tid som arbetslös var riktigt hemsk. Förstår inte hur någon människa frivilligt vill gå hemma, men alla är vi olika och tur är väl det.

Tiden som hemmavarande fru var ju allt annat än glamoröst, visst var det härligt att slippa gå upp på morgonen eller för den skull alltid vara flexibel för en lunch, och ja, jag saknar promenaderna! men annars nej, jag är nöjd än så länge!!

 

 

 

Hur stora prövningar ska man klara?

Jag är en optimist ut i fingertopparna, jag är positiv och flexibel, jag är sällan eller aldrig sur eller arg. Jag tror att vi behöver gå igenom vissa saker för att det är meningen att vi ska göra det. Jag tror på att alla personer som kommer in i ens liv har något att lära oss, och jag uppskattar och välkomnar utmaningar på alla plan. Nu känner jag bara att min ork håller på att ta slut. 2016 har verkligen varit en prövning på alla plan, då menar jag verkligen på alla plan. Om jag nu ska lära mig något av detta så tycker jag att jag har gjort det, nu räcker det faktiskt, jag behöver inte fler prövningar.

Men hur länge ska man behöva stå ut? Att vara arbetssökande är det tuffaste utmaningen jag har gått igenom, eller rättare sagt att hela tiden få tack för din ansökan men vi har gått vidare med en annan kandidat. För varje nej dör ens självförtroende lite till.

Att vara stark och glad har alltid varit något jag eftersträvar men det är för tillfället assvårt och deppigt till max. Hur gör man när man känner att man egentligen inte orkar mer men måste? att sjukskriva mig kommer inte lösa något, även fast jag i min nuvarande situation säkert skulle få det beviljat. Jag behöver komma vidare, få tillbaka något sorts liv, sluta bli utsatt för prövningar hela tiden. OK, ett smått desperat rop på hjälp. Sedan har jag oerhört svårt att känna mig beroende av en annan människa som jag idag gör (min man). Det gör ju inte saken bättre.

Jag ska verkligen inte klaga, jag har 4 friska barn, jag själv är frisk och resten av min familj. Jag har fina vänner och bor bra, det är bara sååååå jobbigt just nu!

Ok, ut på en långpromenad i solen så kommer det säkert kännas bättre! Njut av det man kan njuta av.