Äntligen- jobb

För mer än 1 år sedan blev jag av med jobbet via en omorganisation. En tid som jag idag kan se som mitt värsta året i mitt liv. Jag fick ett avgångsvederlag som jag vara nöjd med men jag tyckte ändå att det var hemskt. Jag tappade en del av min identitet, min självkänsla sjönk för varje tack för din ansökan men vi har valt att gå vidare med en annan kandidat.. Under nästan ett helt år gjorde jag alla rätt enligt boken. Jag nätverka, gick på möten, utbildningar, övade på att skriva CV, personliga brev, elevator pitch ( ifall jag skulle stöta på en chef som var i rekryteringstagen) så skulle jag på 3 minuter kunna sälja in mig själv som en pontential ny medarbetare.. Visst jag blev kallad på några intervjuer men kom aldrig längre än så.

Jag är super duktig på CV, personliga brev och att dra elevator pitches!

Nu har jag blivit kallad på 5 intervjuer på mindre än 2 veckor, varav en av dem kom tillbaka med ett jobberbjudande :).. nu gäller det att ta sig en riktigt funderare och ta ett beslut! en rätt angenämt problem…

Härligt! tack för detta

Advertisements

Jobbsökande söker match

Ok, nu kommer super bittra Fia. Behöver verkligen skriva av mig. Jag vet jag är oerhört tacksam och glad över massor av saker men även min positivitet har sina gränser. Oerhört less på jobbsökandet, kan verkligen inte säga det tillräckligt många gånger. Ska man behöva börja om på noll, från scratch? börja som junior i någon galen branch? är det verkligen så långt ner man behöver sträcka sig? Har man halverats i värde i samma takt som man åldras eller vad är  problemet? hur många nej orkar man få? Jag brukar vara duktigt på att ladda om och starta upp på nytt, men nu är även min botten nådd. Min motivation är nere på noll. Jag har följt alla råd jag har fått, varit aktiv på olika sociala forum, givet det där lilla extra HELA TIDEN i alla lägen.

Är mer förbannad än ledsen, mer frustrerad än arg om det nu är någon skillnad på det. Högskoleutbildning men framförallt över 15 års arbetserfarenhet verkar spela någon större roll. Jag får helt enkelt börja om från början! Fullständigt bortkastad tid.

Jag kanske hade en överoptimistisk tro på att det skulle vara lättare att hitta nytt jobb. Trodde någonstans att jag skulle vara högaktuell, men ställer mig ödmjuk till det hela och inser att jag verkligen har precis lika liten chans som alla andra som ligger i den där ansökningshögen.

Ladda om och tänka nytt, nya strategier behövs.

 

 

 

 

Hur många nej klarar man?

Det här med att söka jobb! Har varit arbetsbefriad ett tag och kan erkänna att det inte är speciellt kul längre. Lite (läs mycket) less på att gå hemma och skriva ansökningshandlingar på löpande band. 

Fick nej på ett jobb som jag verkligen hade hoppats på häromdagen. Musten gick ur mig totalt och jag kände mig ynklig, värdelös och frustrerad på en och samma gång. Efter tillräckligt många tack för din ansökan men..börjar man fråga sig själv varför de egentligen anställa mig? Jag menar av alla de som söker samma jobb, varför ska de då anställa just mig? 

Så växer självtvivlet i rasande fart och alla tankar man absolut inte vill eller bör ha dyker upp som ett brev på posten. Inte så lätt att bibehålla motivationen. 

Kan jämföras lite med när man försökte bli gravid och den där hemska mensen dök upp, om och om igen.

Jag fungerar precis likadant varje gång, jag blir asförbannad, frustrerad och ledsen där jag ifrågasätter precis allt om mig själv och min omgivning. Befinner jag mig där i drygt ett dygn. Det enda som får mig och kliva ur självömketransen är att snöra på löparskor och köra ett riktigt svettigt löppass oavsett väder. Helt klart den bästa antidepressiva medicinen någonsin. Självömkan tillåts under drygt ett dygn tills jag inser att det knappast kommer hjälpa mig. 
Bestämmer mig för att starta om. Låter kanske enkelt? det är det givetvis inte men ett måste.