Ta hand om dig själv! 

Vi kvinnor är verkligen supehjältar i många  avseenden men vi har en tendens att släppa allt när vi gifter oss. Jag säger verkligen inte att det gäller alla men det gäller många. Den yngre generationen verkar få ihop det. 
Vi måste ta hand om oss själva, vi kvinnor vi kan inte förlita oss på att någon annan ska göra det. Vi är redan i underläge från början, vi ska inte sätta oss i en positioner där vi hamnar i en beroendeställning. 

Det gynnar inte oss själva, det gynnar absolut mannen och barnen, men inte oss. Vi behöver ta hand om oss själva, ta ansvar för våra egna liv. För att du ska ska känna samma sak den dagen du gifter dig jämfört med 10 år senare, är minimal. 
Så tjejer/kvinnor tänk på er själva under alla barnaår, det är otroligt viktigt. Du vill ha ett bra liv även fast äktenskapet tar slut! 

Älska, älskar …älskade

När säger man egentligen att kärleken byter skepnad? för det gör den ju i alla relationer man har. Den är inte konstant, jo kontant är den till ens barn och i viss mån ens föräldrar men annars inte. Livet ändras och så gör vi, vårt mål är ju att ständigt förändras och röra oss framåt. Så gäller väl även för kärleken? för att lyckas krävs ju att båda förändras i samma takt eller åtminstone att man accepteras varandras förändringar eller? Det är det som är utmaningen och ska jag vara ärlig så kanske inte jämlikhet passar så bra in? Kan man verkligen leva jämlikt och ändå ha ett blommande äktenskap? tveksamt.

Jag tror det är svårt att trampa på i samma takt som man gjorde innan man skaffade familj, utan att någon av parterna får “släppa lite mer på sitt ” än den andra. Tror de kan vara svårt att föreställa sig hur man faktiskt kommer att bli före man får barn. Jag tror de som lyckas ändå lyckas i pga att någon “offrar “sig för familjen skull. Det behöver inte vara något dålig.

Livet förändras och så gör vi och jag tycker att vi inte ska se på det så hårt. Kan vi inte bara acceptera att saker händer längst vägen och det är OK, allt behöver inte vara som det en gång va och misslyckas vi så är det OK också. Likväl som man aldrig ska döma andra ska man heller ej döma sig själv. Vill man vidare i livet så behöver ständigt vara i rörelse. Dessutom behöver man bejaka sitt inre och inte vara rädd för det.

Älska alltid dig själv, först och främst och resten får du på köpet, du förtjänar att vara lycklig! Du är unik!

 

 

 

Skilsmässa, kvinnans val?

3 av mina vänner ska skiljas, alla kvinnor som passerat 40! Samtliga skilsmässor väl igenomtänkta. Förra året hände samma sak. Så min fråga vad har hänt med oss kvinnor?70% av skilsmässorna initierats av kvinnorna idag. Så jag frågar igen, vad har hänt? Har vi fått nog? Tar barnen bort vårt behov av att verkligen vara ett par? Känner vi att vi klarar oss ypperligt utan några män efter det att de försett oss med barn? 

Så vad är det då som händer? När sker längtan efter något eget? Är det när man efter år av kompromisser och förnekelse av sitt egenvärde plötligt har fått nog.

När man inser att, jag kan precis lika mycket, är lika smart och jag vill att alla runt omkring mig inklusive mig själv, ska förstå det!

Är det då kvinnorna hoppar av? Efter att ha fullständigt tappat bort sig själva? I en familjerelationer. Eller är man nyfiken på ett fritt liv? Utan massa måsten? Vad är det som triggar? 

Peace out 

Förhållanden

Precis när barnen blivit lagom stora, sådär stora så att de börjar klara vissa väsentliga delar själva. När man precis kan börja andas igen efter ett antal år av nattvak, barnsjukdomar, blöjbyten,välling, amning och allt annat trevligt som tillhör dessa år. Så är det meningen att man ska hitta tillbaka till varandra. Hitta den gnistan och otroliga längtan man hade för  varandra innan det klev in minimänniskor in i ens värld. Ni som varit smarta och lyssnat på god råd “glöm inte bort varandra” ha tid för varandra osv osv. Grattis! Ni kan sluta läsa här. Ni andra kan stanna kvar. 

Den som ärligt kan säga att de inte förändrats under småbarnsåren kan jag bara säga otroligt bra jobbat. Vi andra som jag ändå tror är majoriteten kan känna er lugna, ni är inte ensamma. Småbarnsåren är krävande, och lika mycket som man tappar bort varandra tappar man oftast även bort sig själv. 

Jag måste erkänna att jag känner mig fortfarande vilsen. Känns som man levt för andra ett bra tag nu och vant sig vid det. Jag tycker att det är otroligt viktigt att man hittar sig själv igen. Att man inte fastnar i “mammafacket” Och inte kan identifiera sig med något annat. Samtidigt är det viktigt att acceptera att allt inte är och kommer förmodligen aldrig bli som det tidigare har varit. Varken med maken, vännerna eller jobbet. Man ser på livet på ett annat sätt än tidigare.

Många väljer att skilja sig mitt i småbarnsåren och det är en konsekvens av att man tappat bort varandra. Många kvinnor känner också ett behov av att frigöra sig. Speciellt idag när vi inte har ett ekonomiskt beroende (oftast) av  männen. Vi kvinnor har blivit mer egoistiska på bra sätt. Vi utvecklas enormt under graviditet och småbarnsåren och kommer ut på andra sidan som självständiga individer.  

Många kämpar på några år till och andra slänger in handduken direkt. Jag förespråkar inte skilsmässa på något sätt, man ska göra det som känns bra själv. Framför allt lyssna på den inre rösten. Den vet oftast bäst. 

Hälsotrender och 40 årskriser

För att vara ett land där vi skryter om att vi är individualistiska är vi extremt lika. Många följer slaviskt de trender som är i blickfånget. Må det vara skäggväxt på männen eller den totala hälsotrendshysterin. Då alla ska detoxa och köra Ironman (trots att de aldrig tränat tidigare). Vi köper likadana väskor, skor och kläder och tror vi är unika! 

Det här tillsammans med en rätt så hårt drabbad 40 årskris, då man vaknar upp från någon sorts dvala och inser att man inte längre tillhör den yngre skaran, utan att man iskallt räknas som medelålders. 

Då ska man förverkliga sig själv, byta jobb, byta partner och helst av allt byta livsstil. Nu är barnafödande förhoppningsvis bakom oss och vi får lite tid över till oss själva kanske är det som är felet. Förhoppningsvis har vi ett antal år efter det att vi passerat 40 som vi kan njuta av. Så alla ni som upplever kriser av olika slag, speciellt ålderskriser. Hur vill ni och hoppad ni livet ska bli? Jag har en heldel tjejkompisar som vaknar upp och upplever att de inte levt livet fullt ut de senaste åren och att de nu vill skilja sig. 

De får en längtan av att leva livet på nytt. Inser att de inte har levt utan endast funnits till. Under några månader inträder sedan en sorts förändringsfas de går ner i vikt, börjar träna eller var det nu är. Sedan går det oftast rasande fort och inom loppet av några månader ligger huset ute till försäljning och maken är på väg ut ur bilden. 

Vad händer sedan? Någon som vet? Kommer lyckan?